Det finns ett tv-klipp där komikern Rowan Atkinson får sina åskådare att vika sig av skratt – bara genom att räkna upp ett trettiotal namn. Liv Strömquist och de utmärkta skådespelare som gestaltar hennes hopkok av gamla serier och nyskrivet material på Elverket har samma förmåga.

”Glenn Hysén.”

Gapskratt.

”Ååågust Strindberg.”

Gapskratt.

För att gång på gång kunna fiska publiken med ett enda, distinkt kast på det här sättet krävs en fullständig lyhördhet för samtidskulturen. Det händer att poängerna i Liv Strömquists komiska iakttagelser är nötta eller övertydliga, men oftare är de så främmandegörande att de försätter mig i en uppsluppen känsla av befrielse.

Den här föreställningen lyckas ofta identifiera och upplösa oanade knutar i det kollektiva, kulturella undermedvetna.

Som Steve Sem-Sandberg, till exempel.

”Steve Sem-Sandberg.”

Gapskratt.

Hur kan en träig föreläsning om den här författaren bli en så djupt humoristisk scen? Är det den vördnadsbjudande ansatsen i hans historisk-litterära projekt? De där allvarsamma ögonbrynen på alla bilderna? Eller helt banalt det lite författarpretentiösa namnet, allitterationen? Allting sammantaget?

Jag vet inte. Har inte hunnit göra analysen. Det är för nytt. Men jag inser att jag har väntat på den där satiren.

Så där är det ofta i Liv Strömquist tänker på dig!. Skämten ligger steget före, även när de kretsar kring i humorsammanhang frekvent förekommande personer som Håkan Juholt, Elvis, Sartre, Lennon och Yoko Ono, Bobby Brown och Chippen Wilhelmsson (okej, just han kanske inte annars dyker upp så ofta ...).

Feminismen undantagen är det inte den politiska Liv Strömquist som Dramaten bjuder på. Böckernas klassanalyser och attacker högerut är borta. Det är lite synd, men jag antar att de har offrats för att hålla ihop allting.

Det här är nämligen framför allt en eklektisk men välregisserad, närmast dansant berättelse om människans ensamhet, längtan efter kärlek och naiva förhoppningar på tvåsamheten – berättad genom skvallertidningarnas kändispar.

Om politiken saknas finns desto mer av poesin: Att bli lämnad av den man älskar är att lämnas på en brottsplats, med skillnaden att man inte får ringa ambulans eller polis. Allt man vill göra är att dra ett kritstreck kring sig själv på golvet.