Det är kanske inte så att de går ett kommunismens spöke genom Sverige. Åtminstone inte genom den praktiska verkligheten – inte ens första maj kan väl med sina trötta slogans och trivsamma folkfeststämning längre elda upp ens den mest lättantändliga rödgardist.

På landets kultur- och opinionssidor ser situationen dock annorlunda ut. Där har klassbegreppsspöket gjort en formidabel återkomst in i det svenska språket. Debatt efter debatt rullar på om klasshat och ideologisk hegemoni – ja, man diskuterade nyligen rent av för- och nackdelar med Lenin.

Kanske kommer det yttersta tecknet på att den ideologiska vänsteroffensiven sjunkit in i åtminstone medelklassens kollektiva medvetande när det görs spex av den. Få andra sceniska genrer är så intensivt beroende av igenkänning, och nu skrattar publiken alltså åt – den ryska revolutionen, Lenin och Marx…

Det handlar om ett teknat spex årliga storföreställning, den här gången betitlad Sessan, socialisten och statskuppen. Kommunismens spöke är bokstavligen närvarande på scenen när det förandligade egot Karl Marx konspirerar för att driva den tafatte romantikern Lenin, förälskad i tsarens dotter, till politisk handling.

Ett teknat spex ger en sedvanligt ambitiös föreställning med orkester, dansare, många roller och ett brokigt manus. Det blir en del väl väntade skämt om vodka, men också stråk av riktigt begåvad humor och välskrivna texter.

Framför allt bör man lyfta fram Felix Starlanders briljant gotiska tolkning av ”mångsysslaren” Rasputin. Lika imponerande är Jessica Andersson som den mordiska, tyska soldaten Jerry. I princip varje replik från henne vittnar om genuin komisk tajming.

Problemet är, precis som med de senaste årens uppsättningar, längden. Jag vet att ni som läser spexkritiken här i UNT har hört det många gånger förut och jag är ledsen över att behöva vara en tjatmoster, men tre och en halv timme är för mycket. Åtminstone för den här uppsättningen.

Till sist sitter man där argt blängande på alla dessa som i tid och otid skriker ”omstart!” och med fantasier om att rusa upp på scenen och en gång för alla störta den där tsaren, Lenin och hela föreställningen. Testa att stryka i spexmanusen – det vore en revolution.