Det har gått många år sedan Spök! sattes upp för fulla hus på 80-talet men musikalen har förutsättningar att dra stor publik även denna gång. Det är en snygg och påkostad uppsättning, med en bra ensemble. Emellanåt kan den dock liknas vid ett studentspex, låt vara med bra budget och tur med årets studenter.

Historien har uppdaterats lite sedan sist. Nu handlar det om popsångaren Dante som pressad av produktionsbolaget, fansen och flickvännen behöver lugn och ro för att göra klart sitt nya album. Som på beställning dyker två unga och vackra damer upp och erbjuder avskildhet på landet.
Väl där visar sig det ”mysiga lantstället” vara en spökborg befolkad av två spöken och en uråldrig butler. Spökena är ute efter hämnd för en oförrätt som Dantes förfader begick för ungefär 200 år sedan. Därifrån vidtar en fars med förvecklingar och så vilda turer som det ska vara, allt interfolierat med vältajmad sång och dans.

När originalet sattes upp 1981 spelade upphovsmannen Björn Skifs själv huvudrollen. Den tas nu av Måns Zelmerlöw som gör ett gott jobb i rollen. Sången och dansen har han ju redan tidigare men agerandet mellan numren fungerar fint det också, han spelar ju dessutom ett slags variant på sig själv och hans spelglädje är inte att ta miste på.
Lena Philipsson och Sussie Eriksson är riktigt bra som de ömsom mordiska, ömsom pilska spökena Giljotina och Salmonella. Båda har visat tidigare vad de kan, även om det kanske är lite omvänt överraskande att sångerskan Lena visar så mycket humor och komediennen Sussie kan sjunga så bra. Det är en rolig idé att Giljotina och Salmonella också spelas som sina unga jag, av Marit Eriksson och Liza Sandberg, som båda gör det bra.
Den som ändå lyfter föreställningen mest är Loa Falkman. Hans gestaltning av betjänten Bernard är suverän, perfekt i tajming, framtoning och kostymering. Falkman visar tydligt här hur skicklig han är då den tragikomiska Bernard på något vis får en extra dimension, bortom musikalnormen. Kemin mellan honom och Dante är i mycket musikalens behållning.

Dialogen är oftast rolig, uppdaterad och signerad Calle Norlén. Scenografin bjuder på riktig skräckstämning. Musiken är väl inte direkt 2013 så det skriker men den är funktionell utan att vara märkvärdig och bjuder på ett par fina låtar, som den mest kända Fångad i en dröm och den vackra balladen Säg att du älskar mig bara. Man har ju turen att ha en riktigt duktig sångensemble också. Koreografi och kostym sitter fint de också.
Som helhet en musikal att bli underhållen av, om den än inte är något man tar med sig i tankarna efteråt. Det blir ibland en lite gengångaraktig (ha!) känsla av 80-talet och varför man valde att ge den en återuppståndelse just nu framgår av föreställningen.