I Sverige är det förmodligen omöjligt att sätta upp sparsamt utsmyckade enaktare utan att man börjar tänka på Strindberg. Locked up ekar av teaterhövdingens 1880-tal men kanske ännu mer av Nobelpristagaren Harold Pinters 1960-tal, även om bådas starka temperament saknas i John Fiskes pjäs.

Två män tas in på förhör efter att den ena mannen misshandlat den andra efter en föreläsning. Först hävdar de att de inte känner varandra. Men polisen köper inte det på grund av det orimliga i att den ena slår den andra utan motiv. En berättelse ur männens förflutna börjar sakta och motvilligt rullas upp. Där finns det förstås gott om besvärande hemligheter.

Det är en historia om tiden på internatskolan de gick på tillsammans som pojkar. Om pennalism, mobbing, vänskap, svek och sexuella relationer. Grundhistorien, om kamratuppfostran och maktmissbruk på internatskolor är bekant sedan tidigare, inte minst genom Jan Guillous Ondskan. Mest av allt handlar det dock om sanningen. Hur man vet vad som är sanningen, vad man gör med den och vad ordet sanning betyder.

Historieläraren med dåligt samvete för att han tyst lät saker ske och en stark tro på den historiska sanningen som tillkommer hans yrke ställs mot politikern som utförde avskyvärda handlingar men kan få dem att försvinna genom att vrida och bända på berättelsen. Här blir Locked up ofrånkomligt metateater som förstärks av polisens frågor om berättelsen. Som varför den ena mannen berättar irrelevanta saker om internatskolan som inte har med utredningen att göra och får svaret att det är för att få en bakgrund som gör det lättare att förstå.

Scenerna växlar mellan de två förhörsrummen och Andrea Geurtsens korrekt svala förhörsledare fungerar som ett nav i pjäsen. Rollen är både livsviktig och undanskymd på samma gång. Växlingarna ger en fin variation tillsammans med ganska enkla knep som att rikta strålkastaren, i en övrigt mörk salong, mot en av skådespelarna som liksom glider ur scenen och berättar en del av historien mot publiken. Sådant kan erfarna teatermänniskor som Kessel och Fiske göra så naturligt att det nästan inte märks.

Enligt programbladet är Locked up Kessel and Fiskes första produktion nästan utan skämt. De få skämten kommer tidigt, som att Fiske behövt röra sig i hemtrakterna en stund innan han kunnat kasta sig ut i det mer obekanta allvaret. När han väl gör det fungerar det bra. Man kan känna av ett visst tåtrippande runt jobbiga ämnen, som hur pojkarna på internatskolans sex med varandra i brist på tjejer, men det är aldrig så att det riktigt stör. Ger bara lite luddighet i kanterna. Mest är Locked up ett tätt styrkebesked som visar att Paul Kessel och John Fiske klarar av allvaret och gärna fick anamma det lite oftare.