Scenen när Tom Hanks berättar för en luffare att livet är som pralinask må vara en av de mest parafraserade och parodierade filmscenerna i modern tid. Jag tänker inte vara sämre, för Tolv historier leder mig osökt in i?denna metafor för livet som en serie oväntade händelser. Om chokladmetaforen blir sötsliskig i?Forrest Gump på grund av filmens storslagna pretentioner, blir den desto mer delikat i Tolv historier där livets nyckfullhet iscensätts genom små korta nedslag i?helt vanliga människors vardag. Det rör sig om tolv monologer framförda av Dag Thelander och Andrea Geurtsen som blandar sång, estradpoesi och skrönor till Per Wickströms pianokomp. Det är avskalat och minimalistiskt utan vare sig rekvisita (förutom ett ljus) eller scenkläder.

Dag Thelanders texter är utsökta med ett bildspråk som trots den sparsamma sceniska inramningen spelar upp hela världar för oss med en minutiös känsla för det tragikomiska. En ung man blir exempelvis strandsatt i Malmö utan pengar eller någonstans att bo och i?en annan berättelse spenderar en kvinna tusentals kronor på sin 34-årsfest. Varje historia är en liten munsbit fylld med bitterljuv sötma. På en knapp timme blir man nöjd och belåten, men aldrig så att man tröttnar.

De blandade berättarformerna bidrar till en höjd dynamik, även om vissa av sångmelodierna fordrar lite väl mycket av Andrea Geurtsen.
En historia var påhittad och en var helt och hållet sann och resten var någonstans mitt emellan. Utan att kolla i facit känns det som att varje historia bär på sin sanning och sin lögn beroende på vad var och envar har att berätta. Kanske om en vänlig gest från dina elever som du inte hade vett att uppskatta eller den gången du blev kär i en tjej som jagade cigg?