Matematikprofessorn och geniet Robert avlider efter en tid av mental sjukdom. Sista åren har han arbetat intensivt med vad han trodde skulle bli hans största vetenskapliga gärning någonsin: Ett matematiskt bevis av det historiska slaget.
När man efter hans död går igenom dokumenten visar sig dock allting vara rent nonsens. Eller? Kanske inte. Plötsligt kommer dottern Catherine, som vårdat fadern, själv upp med ett stort matematiskt bevis. Men är det verkligen hennes? Varken systern Clare, som tror att Catherine snarare ärvt faderns psykiska problem än hans genialitet, eller Harold, doktoranden som Catherine har en relation med och vars idol var Robert, litar på henne.

Hela David Auburns Pulitzervinnande drama utspelar sig på en veranda. I Teater C:s version är rekvisitan dessutom i det närmaste obefintlig: en bänk, ett bord. Allting står och faller med skådespelarnas förmåga att ladda det psykologiska kraftfält som råder mellan personerna, och vars mittpunkt är Catherine.
Harold är en typ, avväpnande, rolig, nördig. Mats Tielman Lindberg har gjort liknande roller förut, och han gör det bra. EvaMaria Oria hittar fint den spännande brytpunkten mellan förtryck och äkta omtanke hos systern Clare. Och Jurgen Andersson! Hans gestaltning av den mellan sjukdom och friskhet pendlande professorn är fantastisk, tonsäker och naturlig i varje replik.

Den svåraste uppgiften har dock Andrea Geurtsen. Det är henne som de övriga spelar mot, och det är i relation till Catherine som de andra personerna definieras. Problemet är bara att Catherine är överspänd och hypersensibel intill det outhärdligas gräns. Stundtals är man nästan böjd att hålla med Clare, som vill få in henne på en psykiatrisk klinik.
Andrea Geurtsen spär ibland på där hon borde hålla emot. Samtidigt hittar hon snabbt och övertygande värmen i Catherine vid de tillfällen då hon faktiskt sänker garden. Det räddar mycket.
Bevis är ytterligare ett amerikanskt, psykologiskt rafflande, konventionellt och nedtonat samtidsdrama i Teater C:s repertoar. Och som vanligt är resultatet mycket underhållande, lättsmält och på samma gång angeläget. Det är ett sympatiskt signum.