I de flesta situationer är det inte socialt accepterat att bre ut sig med sin kännedom om regenter, landskapsblommor eller kändisbarn. Enligt samhällskontraktets oskrivna regler ska vi behärska våra impulser att stoltsera med den typen av kunskap, såvida ingen ställer en direkt fråga. Eventuella övertramp bemöts i regel med suckar och stön.
Frågesportsprogrammen har därför blivit ett andningshål för de som ogenerat vill visa upp sin bildning. Men den utvägen är inte längre lika självklar, eftersom landets tv-producenter verkar tävla i vem som kan skapa de mest obegripliga formaten.
I kanal 5:s ”Alla mot alla” har programledarduon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson begränsat tittarnas möjligheter att svara. När en handfull frågor kastas ut under varje tävlingsmoment hinner man knappt bearbeta hälften av dem. Idén är i stället att underhålla genom oväntade ämnen och roligt formulerade frågor.
Visst lyckas de locka fram några skratt, men det uppskruvade tempot blir på bekostnad av ens engagemang. När det är svårt att hänga med sjunker intresset. Många gånger är det dessutom så högljutt och hysteriskt att man blir åksjuk.
Häromveckan blev jag bestulen på möjligheten att få glänsa med vetskapen om att Yuri Gagarin var den första människan i rymden. Deltagarna hann svara innan jag ens uppfattade frågan, men den förklaringen hade mitt soffsällskap aldrig köpt. I stället fick jag bita ihop och leva med deras vanföreställning om mina bristande kosmonautkunskaper.
När TV4 gav sig in i leken fick jag uppleva allt i repris. Deras höstsatsning ”Big Bang” bjöd på knasiga sketcher iscensatta av programledarna Erik Haag och Lotta Lundgren. Resultatet blev en sämre kopia av ”Alla mot alla” med ännu mer pålagda skratt och applåder.
Jag misslyckades återigen att förstå vad de frågade efter. I ett försök att hinna med pausade jag programmet vid några tillfällen. Straffet för det var betydligt värre än suckar och stön. Högljudda protester och hot om att utesluta mig från den resterande delen av programmet tog över rummet, vilket i praktiken skulle innebära bortkastad kunskap – om ingen kan höra mig svara på frågan om vem som mördade ärkehertig Franz Ferdinand, vad ska jag då med den informationen till?
Dessvärre finns det inte längre plats för ett enkelt fråga-svar-format likt SVT:s ”Vem vet mest”. När programmet gick i graven 2018 ersattes det med ännu ett onödigt komplicerat upplägg i ”Muren”, där kändisar med prestationsångest skapade dålig stämning om de kände sig orättvist behandlade.
Vi har gått in i en ny epok. De enkla formaten, med rena allmänbildningsfrågor, har gjort sitt i den svenska tv-historien och förpassats till spelapplikationerna i våra mobiltelefoner. Det är till och med svårt att se någon satsa på ett så väletablerat koncept som ”Jeopardy!”. Att programledaren presenterar svaren, och deltagarna ställer frågorna, känns alltför okomplicerat.
Tyvärr är jag själv en del av problemet. Oavsett hur mycket tv-producenterna än försöker överträffa varandra kommer jag fortsätta att titta. För mellan obegripligheten och åksjukan går det ibland att urskilja ett chans att få bre ut sig om någon kuriosa som man har ruvat på sedan grundskolan. Om jag inte ger mig själv det andrummet kommer det vara svårt hålla kunskapen i styr och behärska impulserna.