Myspappan Nick (Adrian Grenier) blir kidnappad och uthÀngd som vÄldtÀktsman pÄ sociala medier. "Vid fem miljoner klick dör jag" stÄr det skrivet pÄ en handhÄllen skylt i ett videoklipp, som snabbt blir viralt.
Vad Àr det som har hÀnt egentligen? Vad Àr det som döljs bakom Nicks till synes flÀckfria fasad? FrÄgorna hopar sig i inledningen av "Clickbait" och pÄ ett mycket effektivt sÀtt dras man med i de anhörigas desperata jakt pÄ svar, alltmedan antalet views ökar och klockan klÀmtar för den kidnappade.
Varje avsnitt berÀttas ur en ny persons perspektiv, "systern", "polisen", "frun", "journalisten" och sÄ vidare, vilket piggar upp berÀttandet men ocksÄ hÄller tittaren i ett effektivt grepp. Det avslöjas precis sÄ mycket som behövs för att man ska vilja titta vidare men ÀndÄ stÀndigt bli bortkollrad.
I grunden handlar serien om hur gammal klassisk, mÀnsklig skröplig ensamhet gifter sig med modernt teknikberoende och vilka konsekvenserna kan bli nÀr en jakt pÄ likes, Tinder-kÀrlek och falska motljusbilder pÄ Instagram ska fylla hÄlen i sjÀlen. Det finns nÄgot sorgligt rörande över de enormt mÄnga scenerna i serien dÀr en rollfigur slÄr sig ned med en flaska vin eller en joint och tittar in i en skÀrm.
Förmodligen Àr bestÀllningen till skaparna av den hÀr serien att de ska leverera nÄgot modernt och spÀnstigt som fyller en publikdragande funktion av nÄgot slag i den innehÄllskrÀvande strömningstillvaron.
KanhÀnda vill de ocksÄ sÀga nÄgot "viktigt" om det kollektiva tillstÄndet i vÄr halvdigitala vÀrld. Men den lite pajiga Cluedo-stÀmningen som serien doppats i omöjliggör att nÄgon Àkta empati uppstÄr och ganska snart urartar handlingen i en "red herring"-festival av osannolika villospÄr och ologiskt b-films-handlande. Vid nÀrmare eftertanke inser man att bygget inte hÄller. Irriterande nog mÄste man ÀndÄ fortsÀtta att titta.