Det chockstartade direkt med ett osedvanligt brutalt mord. Inget för kräsmagade, inte heller fortsättningen. Själv är jag lite allergisk mot alla närbilder på lik och svårt sårade kroppar, den framflyttning som skett med toleransen där har inte gett något lyft i filmberättandet, och gör det inte heller här. Lägg till ett gäng vargar och man kände en viss rädsla för vart detta skulle ta vägen.
Nu tar man igen det på flera sätt. Inte minst bildmässigt. Naturen i nordligaste Sverige har ju sin egen säregna charm och gåtfullhet med sina vidsträckta ödemarker och ruvande fjäll. Man lyckas också få Kiruna att framstå som något ur en Stephen Kingsliknande skräckroman. Lägg till att det är en plats där solen aldrig går ned, något som måste framstå som högst exotiskt för utländska tittare. Jag utgår från att den är lättsåld utomlands, inte minst då det finns en fransk aspekt på den, en del av berättelsen har sin start där.
Skådespelarna tar tag i sina roller också. Peter Stormare lyckas ju för det mesta att skapa något slags dov undertext till sina karaktärer. Hans åklagare matchas fint av Gustaf Hammarstens mildare och än så länge lite gåtfulla assistent, med ett dunget förflutet. Den franska polisen spelad av Leïla Bekhti tillför ytterligare en dimension. Regissörerna Björn Stein och Måns Mårlind har jobbat tillsammans mycket förr och det märks i handlaget.
På det ska det enligt förhandstexten tillkomma en ”historia om hat, fördomar och samisk kultur”. Jag ser fram emot det.