Min farmor och farfar var hängivna diskofiler och därför kom jag redan som mycket liten i kontakt med Owe Thörnqvist låtar.
Eftersom jag då inte närde någon ambition att flytta till Uppsala tänkte jag aldrig på någon eventuell koppling dit. Det var mest roliga låtar med ekvilibristiska texter som på den tiden tävlade med Thore Skogman. Inte minst bidrog det till intresset att han hade rejält sväng på låtarna och roliga arrangemang.
Om man sedan vill se honom som en pionjär med rock’n’roll på svenska är en annan sak, dels om han var först, dels hur mycket rock det var. Men varför inte. Povel Ramel hävdar att han och Thörnqvist var de som introducerade calypso i Sverige i alla fall.
Jag träffade honom många år senare när han var på ett av sina många besök i hemlandet, han bodde då i Spanien, då han ville intressera kulturföreningen jag då jobbade med för att göra ett gigantiskt Vikingaspel på Uppsala Högar.
Det blev inget av med det, Thörnqvists högtflygande planer stötte på Ragnarök på ett tidigt stadium. Kanske synd, kanske inte.
Han själv verkar dock mer vara en modern upplaga av mytologins gris Särimner, han återuppstår ständigt och inte ens den höga åldern verkar få honom att slå av på takten.
Han annonserar då och då en sista konsert, men som tur är verkar den inte infinna sig.