Polarpriset har varit omdebatterat från start, frågan om vad som ska ge ett pris har varit svävande. Från början var det självklart ett sätt att etablera priset, om inte som ett Nobelpris i musik så näst intill. Därför har många, särskilt inom populärmusiken, varit de stora gångbara - ägnade att ge glans till Polarpriset.
Det är ju inte så konstigt då att årets pristagare rör om lite. Valet av Martin Sandberg, alias Max Martin, kan ses på två sätt: som en upprättelse till låtskrivarna eller samma typ av resonemang som en gång författarna Eyvind Johnson och Harry Martinson när de fick Nobelpriset i litteratur. Hade de fått det om de inte varit svenskar och själva suttit i Svenska Akademien? Nu gör ju absolut inte Max Martin det så ingen skugga på honom. Författarna reste sig dock aldrig igen efter detta diskutabla pengaregn.
Ingen skugga över Max Martins musikgärning heller, han har skrivit hur många superhits som helst. Inte minst i samarbeten. Men ett Polarpris känns inte helt rätt, inte ännu. Förstås ett sätt att bredda intresset nedåt i åldrarna, men ändå...Jag skulle ha gett ett postumt till David Bowie! Även om han förstås hade haft svårt att komma till prisceremonin.
Cecilia Bartoli ligger desto enklare till, helt i linje med Polarpriskommitténs intentioner. Hon hade lika gärna kunnat få priset i stället för René Fleming 2007, de två har ju varit världsledande under många år. Det finns hur mycket som helst att lyssna på med henne, repertoaren är ju också stor när det gäller mezzosopraner. Starta gärna med hennes senaste, ”Treasures of bel canto” (Deutsche Grammophon), bara titeln säger allt.