En del är räddare än andra. De klarar inte av att ta blodprov i visir och munskydd och så nära mig som är smittsam. En del bryr sig inte alls. De pratar och sitter nära och igår fick jag hålla en lite i handen en stund. Fast det var en plasthandske på var det så fint.
Hon höll min hand. Hon klappade lite på min panna.
Kl är 05.00. Dags för provtagning och kontroll. Nu kom det inget blod fast hon stack och letade runt med nålen. En annan fick komma och jag hängde ner med armen mot golvet och hon satt där nere och fick ut lite blod. Hon blev glad och jag också.
Infektionsvärdet är oroväckande högt. Jag äter tabletter mot lågt Kaliumvärde, Primperan mot illamåendet, dropp mot vätskebristen, Alvedon mot febern, spruta med blodförtunnande, syrgasgrimma i näsan mot dålig syresättning, jag har 39–40,7 grader i feber, aldrig lägre. 39 är det nya normala, försöker jag skoja. Bara 39 idag! Ingen skrattar, de ser oroliga ut.
Jag känner mig uttorkad. Munnen är som en öken, läpparna klistras fast mot tänderna. Huden på läpparna flikar sig i stora flagor.
Det smakar blod. Jag vet inte var jag vill bli begravd.
Idag dog Lars Norén i covid-19. Jag ska inte dö. Jag ska stå upp och gå ut härifrån. Jag kan stå upp. Jag mår illa, jag vet inte vad röntgen sa, vad proverna säger. Jag vet inte men jag lever.
Jag tänker på mitt äldsta stora barn så mycket. Jag vill att han ska komma hit. Jag vill lukta på hans fina hår som när han var liten. När han föddes tänkte jag, för din skull ska jag aldrig ge upp. Jag ska orka allt, jag ska alltid finnas här. Nu är jag plötsligt svårt sjuk och liten och svag och han är en ung vuxen man. Jag älskar dig och hejar på dig, kämpa mamma! skriver han.
Det ska jag. Det ska jag.
Läkarna är inte här. Ibland släntrar de in, byter några ord, står i dörren och ropar för att slippa ta på sig de besvärliga skyddskläderna.
De har rond i något kontorsrum och skickar bud och halva meningar.
Kvinnorna, sjuksköterskor undersköterskor, de tar av och på plasten tappert. Svettas, immar igen, får nästan panik av att huden inte andas, försöker skynda sig, vill ut och klä av sig. Men stannar hos mig ändå. Lyssnar. Tröstar. Skrattar. Så fina och så bra på sitt jobb. De förstår att vi är isolerade, att vi längtar efter våra barn, att vi är lite rädda för sprutor. Att vi är rädda för våra tankar.
De orkar.
Blodkärlet är trasigt här, säger hon när vi byter arm för droppet. Är det för evigt? undrar jag. Tänker att något lär jag få offra på helvetesvirusets altare. Nej, det blir bra igen, det läker ihop! Så fint så hoppfullt. Jag har tagit många många blodprov. Där sitter svaren. Där sitter livet. I blodet.
Vi ska se vad proven visar.
Idag har febern gått ner och illamåendet är äntligen helt borta. Helt, helt borta. Det är lycka, obeskrivlig. Jag är inte så rädd längre, jag tänker på semlor. Jag äter ett kex och det smakar choklad och teet smakar te. Jag kan bli frisk. Jag ser den mjuka snön under gatlyktans sken.
Jag tror att den kom för att jag skulle,
att jag skulle överleva.