Det är nog först när mitt sällskap för kvällen berättar att hennes mamma nästan började gråta när hon fick höra att dottern skulle gå och lyssna på The Animals, som jag på riktigt förstår hur stor gruppen faktiskt är. Som om en plats i Rock and roll hall of fame inte skulle räcka. Eller att ha låtar som Boom boom, Don’t let me be misunderstood och House of the rising sun på sin hitslista. Den sistnämnda som jag tror de flesta i min generation fick lära sig utantill i skolan tillsammans med en, inte sällan långhårig, musiklärare med drömsk blick och rockstjärnedrömmar.
Och de där drömska blickarna finner jag även i publiken på Katalin på fredagskvällen, dryga 50 år efter att gruppen bildades. När John Steel och Mickey Gallagher från The Animals kliver upp på scenen tillsammans med Danny Handley och Peter Barton som Animals and friends är förväntningarna onekligen höga och svåra att leva upp till: Hur bra kan det bli med endast två ursprungsmedlemmar? Svaret: Hur bra som helst.
Redan från första strofen i Baby let me take you home sätter Barton tonen för kvällens spelning samtidigt som han med imponerande lätthet fyller den ursprunglige sångaren Eric Burdons annars stora skor. Med en röst som Joe Cocker håller såväl Barton som Handley på gitarr jämna steg med de rutinerade rockrävarna bakom keyboard och trummor.
Den ibland svajiga ljudbilden kompenseras med äkthet, värme och innerlighet. Och precis som i början av 60-talet är scenkanten ikväll skymd av studsande hjässor. En efter en avverkas hitlåtarna som friskt fylls med medryckande solon och publikflirtar i form av allsång.
Trots att det är djurvännerna Handley och Barton som turas om med sången hamnar inte Steel och Gallagher i skymundan för en sekund. I låtar som Bring it on home to me och Club a go-go glittrar det i ögonen på rockgubbarna och man påminns om att bandet faktiskt fick sitt namn tack vare sitt ösiga scenspråk.
Det är en generös konsert som, inte helt oväntat, avslutas med en spektakulärt framförd House of the rising sun. Och just där och då, när strålkastarna är riktade mot publiken som med armarna i luften sjunger med i både vers och refräng, förstår jag mitt sällskaps mamma som blev tårögd av tanken på att få gå och återuppväcka minnen tillsammans med ett av 60-talets absolut största rockband.