Det blev med blandade känslor som undertecknad tog del av kultmusikerna Jon Hassells framträdande i Uppsala denna gång. Jag var hänförd i november 2007 då han var här för första gången. Äntligen stod då denne doldislegend och en av mina stora favoriter livs levande på scenen några meter i från. Musiken var precis så suggestiv, fascinerande och bitvis skrämmande vacker som bara Hassell kan göra. De projicerade bilderna bakom förstärkte det hela.
Denna gång blev jag snarare alldeles för oberörd. Hassell och hans båda bisittare, Peter Freeman & Jamie Muhoberac, (lite av Måns och Bill & Bull) kunde oftast lika väl ha spelat upp en cd i stället för att vara på plats. Man fick mycket sällan intryck av att någon egentligen framförde musik just då och här. Mycket var förinspelat på dator och någon kontakt mellan musikerna syntes aldrig. Hassell satt allvarlig mitt i, till synes helt försjunken i sin egen värld (snarare än de Fyra världar han säger att hans musik finns i) och de båda övriga knappade förstrött på olika syntar och maskiner. Det mesta hade förmodligen låtit likadant, vare sig musikerna varit där eller inte. Tråkigt!
Visst får man respektera att musiker inte vill kommunicera verbalt under en konsert, utan låter musiken tala. Men det hade onekligen varit betydligt roligare om Hassell presenterat lite av musiken. Men okej, han fyller 75 år och energin måste väl ebba ut lite vartefter. Konserten varade också bara knappt en timme.
Nåväl, det var det negativa. På den positiva sidan stod ändå att det stundtals var musik som blev till ett medryckande mantra. Som bäst är hans musik som att utforska en främmande planet, eller kanske än mer sitt eget outforskade inre. Man ska inte förväxla musiken med olika yttringar av new age, det här var mycket mer än så.
Det kan påminna om ett slags elektrisk raga eller futuristisk jazz där Hassells elektriska trumpet ger stämningen. Fåtoniga melodier kontrasteras mot obestämbara klanger som det bara var att försjunka i. Flummigt, javisst om man så vill. Sinnesutvidgande utan droger, ja, än mer. Det var bara att stiga på den magiska farkosten. Hans säregna trumpetljud är värt mycket bara det.
Och nog hade Hassell & Co förtjänat en större publik än så här, två tredjedelar av Sal B. Men måhända drog vårbaler och den vårsköna naturen starkare denna vackra majdag. Som Hassell själv uttryckte det efter at ha blivit inklappad: ” vi vill inte förstöra stämningen med att spela något mera”!