Efter de dubbla besöken av Mariza och konserten med Cristina Branco var det dags för Konserthuset att ta hit ännu en av Portugals stora namn inom fadon, denna gång en man för ovanlighetens skull. António Zambujo har gjort sig bemärkt för sitt stora röstregister och det gav han många prov på under kvällen. Han såg ut som en av de tungsint romantiska filmhjältarna i den franska filmvågen i början av 60-talet, en passande klädsel för den melankoliska musiken med kostym, vit skjorta och smal slips buren på ett lika medvetet som nonchalant sätt. Han berättade att det var första gången han gjorde en konsert på en eftermiddag och ursäktade om den därmed skulle bli lite sömnig. . .
Nu var det aldrig någon risk. Tillsammans med sin fyra medmusikanter – med den ovanliga sättningen kontrabas, portugisisk gitarr, cavaquinho (liten gitarr) och basklarinett – fick han till en lika vemodigt inkännande som dovt energiladdad konsert. Han hyllade sina förebilder, som João Gil, Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Alfredo Marceneiro och João Ferreira Rosa, men har sin högst personliga stil, där hans röstekvilibristik var främsta kännetecknet.
António Zambujo visade att han kan konsten att ta ut det mesta ur den känslosamma musikformen. Som vanligt kändes det snopet att inte kunna så många ord på portugisiska. Det säger en hel del om det dynamiska i framträdandet att man ändå kände sig delaktig av innehållet. Men ändå, mycket av fadons väsen är ju de poetiska texterna. För ovanlighetens skull pratade Zambujo bra engelska och kunde gärna ha berättat mer om innehållet i låtarna.
Nu kompenserade António Zambujo och hans musiker med mycket i den spelglädje och dito skicklighet de visade på respektive instrument. Konserten som helhet var precis vad som behövdes i vinterkylan, ett värmande vemod som satt kvar länge