Tid är en bristvara när man jobbar halvtid som redaktör, har tre barn och en hund och samtidigt ska hinna teckna. Därför får jag intervjua Nina Hemmingsson på telefon medan hon promenerar hem de yngre barnen från skolan och sedan går till affären och köper lök och grönsaker till middagen.
– Det ska bli lasagne ikväll, på älgfärs jag fått av far, berättar hon.
Snart ska Nina Hemmingssons teckningar fylla galleriet på Bror Hjorths Hus. Utställningen heter "Jag kallar den panik".
– Jag tycker det passar bra. Det är kring den känslan jag har jobbat de senaste tre åren. En klaustrofobisk känsla. När jag känner mig trängd och vill förbi nåt kickar min kreativitet igång, säger hon.
Detta är första gången hon ställer ut på Bror Hjorths Hus. Som barn var hon där med skolan. Då tyckte hon att Bror Hjorths skulpturer var fula och klumpiga. Med sina vuxna ögon ser hon att det han skapade är ömsint och känsligt. Hennes egna bastanta figurer med tunga kroppar liknar Bror Hjorths bildspråk.
– Nu när jag är äldre fattar jag att det är ointressant att teckna som det ser ut. Med bilder kan man berätta en inre verklighet, som den känns i stället för som den ser ut, säger hon.
Hon har inte någon särskild agenda. Däremot är det fint om någon känner igen sig i jobbiga känslor som man kan känna sig ensam i.
– Då blir jag mindre ensam också. Det är ett sätt att höra ihop med människogänget, även om jag älskar att vara ensam, säger hon.
Hennes bilder är som små rop. Ibland ropar någon tillbaka. Det händer att folk kommer fram till henne och säger att de blivit tröstade.
Hennes tecknande har kallats samhällskritiskt. Först håller hon inte med om det, sedan ändrar hon sig och säger att hon på ett sätt är samhällskritisk. Hon är kritisk till kraven som ställs på att man ska passa in i normen. Det är viktigt att få vara som man är, menar hon.
Själv känner hon sig till exempel inte bekväm i rollen hon tilldelats som kvinna.
– Jag är otroligt ohemma i det och vet inte hur jag ska förhålla mig till att jag är kvinna, säger hon.
När hon tecknar sitt alter ego har figuren svart page. Jaget är komplext och svårfångat tycker hon.
– Om jag tittar mig i spegeln känner jag inte igen mig.
Hon tycker inte att hennes teckningar är satiriska, snarare humoristiska. Det kan till exempel handla om att tydliggöra något genom att låta en kvinna säga en replik som vore typisk för en man.
– Jag twistar till saker, säger hon.
Hon använder små block för att kunna arbeta hemma, på krogen, överallt, fast hon har en ateljé.
År 2000 gick Nina Hemmingsson ut Kunstakademiet i Trondheim. Hon kom in som grafiker, men höll mest på med ljud-, video- och performancekonst under utbildningen. Först när det var dags för avgångsutställningen kom hon på att hon skulle teckna, att det var ett "godtagbart uttryck". På den tiden hade tecknandet låg status.
En av Nina Hemmingssons konstnärliga förebilder är Tove Jansson.
– Jag ser att jag har formats av hennes sätt att teckna, säger hon.
Vad är du mest stolt över?
– Jag känner mig inte så stolt, särskilt inte just nu. Jag är lite i kris för tillfället. Jag tycker i och för sig alltid att jag är i kris. Men jag är stolt över att jag klarade första tiden, att jag fortsatte teckna och överlevde. Att jag stod upp för att det var det jag skulle göra, svarar hon.
Vad drömmer du om då?
– Att ha tid och inte vara stressad. Att kunna få njuta lite. Nåt slags lugn faktiskt.