Men det är, som UNT berättade på nyhetsplats i torsdags, konsekvensen av att företaget A-Train funnit lämpligt att kraftigt höja den extraavgift som tas ut av den stiger av och på vid Arlanda. A-Train, har delfinansierat spåren och har genom ett avtal med staten fått koncession att ta ut passageraravgifter under 40 års tid.
Tar man tåget, vilket självklart är mest miljövänligt, från Uppsala till Arlanda så kostar det från och med i tisdags 180 kronor (!) om man har reskassa. Priset kan jämföras med de 89 kronor som det kostar att resa med SJ raka vägen från Uppsala till Stockholm. Av de 180 kronorna är 120 kronor – två tredjedelar av priset – den avgift som tas ut för att få stiga av eller på vid Arlanda. Att många resenärer föredrar att ta buss eller bil är inte precis förvånande.
Samfinansiering av stora trafikprojekt mellan stat och näringsliv kan vara bra och ibland kanske rent av en förutsättning för att projekten ska bli av. Men villkoren måste naturligtvis vara sådana att resultaten blir acceptabla för resenärerna. A-Train förefaller enbart se en möjlighet att maximera sina egna intäkter. Men kollektivtrafik är en del av ett samhälles infrastruktur och måste vara tillgänglig för alla – också ekonomiskt.
Ett förslag som väckts är att staten ska köpa A-Train för att på det sättet ta kontroll över trafik och prissättning. Men det skulle förmodligen vara en mycket dyr affär. Ett annat förslag är att omförhandla koncessionen. Staten skulle då kunna gå in och betala för stoppet vid Arlanda, vilket förmodligen skulle sänka priserna.
Kanske finns fler lösningar. Men det läge som nu råder är en illustration till de risker som uppstår om det offentliga avstår från att ställa nödvändiga krav på privata samarbetspartners. Det är ofrånkomligen staten och kommunerna som måste företräda allmänhetens intressen, inte bara i fråga om kollektivtrafik.
Håkan Holmberg