En snart 31-årig partisekreterare från Göteborg, är det personen som ska rädda Liberalerna? Ja, partiets valberedning verkar i alla fall tro det. I torsdags förmiddag presenterade man sitt förslag till ny partiledare: Simona Mohamsson, som så sent som i april i år utsågs till partisekreterare.
Ett bra val? Kanske. Framför allt är det ett rimligt val när alla förhandsfavoriter tackat nej och de som faktiskt varit sugna på att leda partiet i ärlighetens namn inte varit bäst lämpade för det.
Det är lätt att inse varför valberedningen har mötts av idel nej. Dels vill ingen gå till historien som den partiledare som ledde Liberalerna ut ur riksdagen, dels är många av dem som tackat nej medvetna om att den linje som en majoritet av medlemskåren stödjer sannolikt inte är den linje partiet bör föra. Det handlar både om att den nuvarande hållningen inte får opinionssiffrorna att lyfta och att det går att ifrågasätta om den leder till så många liberala sakpolitiska segrar.
Simona Mohamsson vet förstås detta. Hon var dessutom en av de starkaste kritikerna av ett SD-samarbete.
Man ska inte låta sig luras av Mohamssons ålder. Och även om det så klart är till hennes nackdel att hon inte har riktigt tung kommunal- eller rikspolitisk erfarenhet, hon har varken varit kommunalråd eller riksdagsledamot, är hon en skicklig och driven person. Hon är dessutom populär i partiet, något som är absolut nödvändigt i det här läget.
Det Mohamsson måste lyckas med för att rädda sitt parti är nämligen att övertyga ungefär två tredjedelar av medlemmarna – de som backat upp linjen om borgerlig regering med SD-stöd – att partiet behöver en ny politisk strategi.
Hon måste få partimajoriteten att inse att en borgerlig regering som förlitar sig på Sverigedemokraterna varken lockar väljare till partiet eller leder till liberal politik. Det räcker med att använda nuvarande regering som facit: sämre opinionssiffror än någonsin och en bild av att det är SD som håller i taktpinnen, inte L.
Egentligen borde det vara tvärtom, men det kräver att både Liberalerna och Centern tar sig i kragen. De kan inte som nu redan i förväg förklara vilka de vill regera med och därmed helt kasta bort sitt förhandlingsmandat.
Vad de liberala krafterna i svensk politik behöver är självförtroende. Man ska utnyttja sin ställning och stödja den statsminister som kan garantera liberala reformer, oavsett om hen heter Andersson eller Kristersson – efter valet.
Det enda sättet att vinna tillbaka liberala väljare är att utgöra ett trovärdigt liberalt alternativ. Helt enkelt. Det här vet Simona Mohamsson. Frågan är bara om hon också får L-medlemmarna att inse detsamma.