De ekonomiska klyftorna ökar i Sverige. Senast var det Financial Times som uppmärksammade att vi stack ut i finansmannen Ruchir Sharmas årliga miljardärsindex. Den inflytelserika tidningen varnar för utvecklingen. Sverige har nu 45 dollarmiljardärer, vilket är en och en halv gång så många per capita jämfört med USA.
Det här kan skapa spänningar i ett samhälle, där är alla överens. I den svenska politiska debatten är man också överens om att utanförskap och fattigdom är en allt större utmaning. Men i de skarpa förslagen fastnar man oftast i skatten på arbete. Hur mycket ska det löna sig att arbeta, det vill säga hur progressiv ska skatteskalan vara? Eller hur ska sparande beskattas, som de förmånliga investeringssparkontona, ISK?
Klyftorna i Sverige sedan 1980-talet kan åskådliggöras på två sätt. Mellan de som äger respektive inte äger sin bostad. Och mellan de som har respektive saknar jobb.
En trerummare på Södermalm i Stockholm kostade runt en halv miljon kronor på 1990-talet. De som köpte är i dag i teorin dollarmiljonärer. Det är inga klyftor som syns särskilt väl utåt. Bostadsrätts- och villaägarna går fortfarande och handlar mat för sin lön, trots att de sitter på en förmögenhet.
Bostadsmarknaden göds fortfarande av den slopade fastighetsskatten, av de bibehållna ränteavdragen samt av yttre faktorer som långa perioder av bottenräntor. Att ändra på detta kräver nerver av en politiker och frågan är om det inte börjar bli för sent.
Den som haft ett vanligt jobb de senaste 30 åren har också kunnat investera 70-procentiga reallöneökningar i nämnda ISK eller i fonder och tagit del av den branta uppgången. Det här skapar förstås klyftor och Sverige är onekligen ett paradis för den som har kapitalinkomster.
Staten tar in 54 miljarder i statlig löneskatt för högre inkomster (2023) och betalar 61 miljarder i ränteavdrag (2024), också det till dem med högre inkomster i de flesta fall. Det finns alla förutsättningar att växla lägre skatt på arbete med högre kapitalskatter om bara viljan fanns. Men det fastnar oftast på att det ”sticker i ögonen” med fler tusenlappar till grannen. Miljonerna i bostäderna struntar man i.
Miljarderna borde man kanske strunta i. Folk som startat företag kan få stanna kvar i landet, till skillnad från en Kamprad eller en Rausing från förra seklet. För att hålla ihop Sverige behövs det helt enkelt fler jobb, färre som inte får det att gå ihop. Och hur fixar man det? Ja, inte genom högre marginalskatter i alla fall.