Caritas är en katolsk hjälporganisation som bland mycket annat arbetar för att minska alkoholmissbruket i Sankt Petersburg. Något särskilt religiöst innehåll har dock inte verksamheten – de flesta medarbetare är rysk-ortodoxa och inriktningen är alltigenom humanitär.
Om detta kan man lösa i ett reportage i senaste numret av tidskriften Alkohol och narkotika, utgiven av det svenska Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Det skulle kunna vara ett helt normalt reportage om ideella insatser mot missbruk, var som helst i världen.
Men nu bedrivs verksamheten alltså i Ryssland. Och i Ryssland finns sedan den 21 november 2012 en lag om kontroll av frivilligorganisationer. En av huvudpunkterna är att alla som vill bedriva verksamhet av detta slag, med någon form av finansiellt stöd från utlandet, ska registrera sig som ”utländska agenter”. Eftersom katolska kyrkan är världsomspännande så räknas Caritas som en sådan organisation.
De flesta som intresserat sig för denna lag har, med all rätt, upprörts över att den definierar till exempel Amnesty International och Human Rights Watch, liksom organisationer för valövervakning och internationella kulturutbyten som ”utländska agenter”. Men konsekvenserna är betydligt större.
I reportaget beskrivs hur Caritas, sedan lagen kom till, utsattes för oanmälda razzior på sjutton olika orter i Ryssland. Kontrollpatruller på sex eller sju personer dök upp och krävde att få se exakt allt – skattekvitton, bokföring, byggnader, brandskydd, med mera. Dessutom kontrollerade man vilken litteratur som fanns i lokalerna. Gång på gång krävde man att Caritas skulle rätta till påstådda fel – fanns inget av substans att anmärka på så slog man ned på struntsaker.
Totalt har kontrollerna lett till extra kostnader för mellan 50 000 och 100 000 kronor bara i Sankt Petersburg. Antingen vill myndigheterna helt enkelt pressa av oss pengar, säger Natalia Gudzovskaja vid SOS Barnbyar, eller också är det egentliga syftet att tvinga oss att stänga. Sociologen Aleksandr Kondrakov poängterar i samma reportage att den osäkerhet som skapas är ett mål i sig.
Den som vet hur sovjetsystemet fungerade känner igen alltsammans. Frivilliga medborgarorganisationer ses definitionsmässigt som ett hot mot staten. Människor ska så långt möjligt isoleras från varandra och avhållas från att ta gemensamt ansvar och gemensamma initiativ.
Retoriken om ”utländska agenter” kan ses som uttryck för paranoia, men är nog i verkligheten lika mycket en illa tillyxad förevändning för en politik som Putins auktoritära regim hade fört under alla omständigheter.
Det är inte bara politiskt oppositionella som drabbas när demokratin urholkas. En regim som Putins vågar inte tillåta någon form av fritt samhällsliv.