I en intervju med Aftonbladets ledarsida ondgör sig Socialdemokraternas trotjänare Margareta Winberg över dagens ungdom: ”De ser inte att saker inte bara är utan att det finns folk som har gått före och skapat det. Då vill man i stället ha skattesänkningar”.
Skattesänkningar upprepas som ett mantra under de röda fanorna. När finansminister Magdalena Andersson talade i Almedalen härom veckan beskyllde hon gång på gång allianspartierna för stora skattesänkningar och passade för säkerhets skull på att slå in en vidöppen dörr: ”ska vi ha råd med att framtidssäkra välfärden, då behöver vi skatteintäkter.”
Till saken hör att skatteintäkterna ökade under alliansregeringens åtta år vid makten. Detta samtidigt som det totala skattetrycket minskade något från 46 procent till knappt 43 procent av bruttonationalprodukten. Ökningen berodde på att ekonomin växte. Det går alltså alldeles utmärkt att både sänka skatten och få större skatteintäkter till stat och kommuner.
För att parafrasera Margareta Winbergs klagan är det ett oskick att många politiker inte ser att det finns folk som har gått före och skapar de skattebaser som finansierar statens och kommunernas verksamheter. Då vill man bara ha skattehöjningar.
De som ser höjda skatter som synonymt med mer pengar till offentlig välfärd borde tänka på att de totala skatteintäkterna mycket väl kan minska trots att skattesatserna ökar. Det är egentligen inte så konstigt.
Om det mesta av förtjänsten av att jobba en extra timme försvinner i skatt anpassar sig folk efter det och det blir färre arbetade timmar i ekonomin. Om de som skaffar sig ett bra jobb efter en lång universitetsutbildning märker att det inte blir så mycket extra kvar på lönekontot efter skatt kommer färre att vilja utbilda sig. Om företagare möts av skattehöjning efter skattehöjning kommer det att bli färre som satsar på att driva företag och anställa.
Sedan regeringen tillträdde har den börjat leverera i den socialdemokratiska paradgrenen, skattehöjningar. Visst, jobbskatteavdragen finns kvar, men det är i skymundan höjningarna sker. Genom att trixa med brytpunkterna i inkomstbeskattning betalar allt fler statlig inkomstskatt och värnskatt. Dessa tillsammans med avtrappningen av jobbskatteavdraget gör att skatten på den sist intjänade kronan (marginalskatten) faktiskt blivit högst i världen. I skaran höginkomsttagare finner man nu många poliser, lärare och sjuksköterskor.
Föreningen Skattebetalarna räknar årligen ut hur lång tid det tar för en genomsnittlig inkomsttagare att tjäna in pengarna som går i skatt på hela lönen och konsumtion, alltså inklusive arbetsgivaravgifter. I år har hen betalat in allt först nu, 19 juli. Den så kallade Skattefridagen åskådliggör att 54,6 procent av den totala lönen för en medelinkomsttagare (vilket inte ska blandas ihop med det totala skattetrycket i ekonomin) går till det allmänna. Det är tre dagar senare än när regeringen tillträdde.
Det som är riktigt intressant med uträkningen är att det finns en lika stor förskjutning om beräkningen görs för låginkomsttagare. Även de måste jobba tre dagar längre för att tjäna ihop till skatterna än när regeringen tillträdde. Det går stick i stäv med den socialdemokratiska retoriken.
Beskattningens konst består i att plocka gåsen på så sätt att man får mest antal fjädrar med minsta möjliga kacklande, sade den franske 1600-talspolitikern Jean-Baptiste Colbert. Kunde han resa i tiden vore han nog mäkta imponerad av Socialdemokraterna.
Magnus Krantz