Dynamiken i kriget förändrades när Ryssland öppet engagerade sig på al Assad-regimens sida genom massiva flygbombningar. Under föregivande att man bekämpade den så kallade Islamiska staten, IS, angrep man i själva verket de andra rebellgrupper som bekämpat regimen ända sedan den arabiska våren började 2011.
Några hämningar tycks inte finnas. De senaste dagarna har fem sjukhus och två skolor i norra Syrien attackerats. I den strategiskt viktiga staden Azaz i norra Syrien angreps ett barnsjukhus i måndags, av allt att döma av ryskt flyg.
Den kurdiska YPG-milisen rycker fram mot Azaz, under beskjutning från turkiskt artilleri på andra sidan gränsen. En oavsedd konsekvens av de ryska bombningarna skulle kunna bli att kurderna övertar kontrollen av Azaz. En oppositionsgrupp övertar kontrollen från en annan.
Skulle det accepteras av al-Assad och hans ryska beskyddare? Det förefaller inte troligt. Snarare tycks regimens och Rysslands mål vara att göra både det geografiska och det politiska utrymmet mellan al Assad-regimen och IS så litet som möjligt, med avsikten att regimen därmed ska framstå som det ”minst onda” och åtminstone passivt accepteras också av grannländerna och av USA.
I verkligheten har den syriska regimen ännu mer blod på sina händer än vad IS har. Att den sunnimuslimska befolkningsmajoriteten i Syrien skulle acceptera att denna regim sitter kvar som om ingenting hänt förefaller inte troligt. Det som Bashar al-Assad får styra över om kriget fortsätter som nu blir inte mycket mer än ruiner – men Rysslands inflytande garanteras.
Turkiet och Saudiarabien fortsätter att hota med att gå in militärt för att stödja de rebellgrupper som alltjämt kontrollerar en del av storstaden Aleppo och kanske återställa något av den balans mellan regimen och rebellerna som tidigare fanns. Språkbruket i Moskva inför en sådan tänkbar utveckling är hotfullt, men vågar man göra verklighet av hoten? Nyheten i förra veckan att eld upphör ändå var nära skulle kunna tolkas som ett tecken på att ingendera av de tre vågar övergå till öppen konfrontation med varandra. Men de ryska bombanfallen fortsätter.
Mest tvetydig är Turkiets roll. De hittills framgångsrika YPG-styrkorna, som gjort mycket av jobbet för att hålla tillbaka IS, är i praktiken en förlängning av PKK, den kurdiska gerillarörelse som nu åter bekämpas militärt av den turkiska staten. Turkiet vill få bort al-Assad, men vill inte heller finna sig i att norra Syrien kontrolleras av en milis med nära band till PKK. Vem ska bekämpas i första hand? Och vem ska USA, som är lierat med både Turkiet och YPG, stödja?
När alla slåss mot alla lär freden vara lika avlägsen som förut.
Håkan Holmberg