Ledare: Alla vill helst vinna OS-guld i godhet

Ord som flykt och politisk asyl förknippas med flyktingläger, militära insatser och statliga järnridåer. Inte sportkommentatorer, pompa, ståt och trikåer. Trots det spelar internationella idrottsevenemang en politisk roll oftare än vi tror.

Efter att ha vunnit en silvermedalj i Matematikolympiaden i Hong Kong år 2016 valde det matematiska underbarnet Ri Jong Yul från Nordkorea att ta sin chans – han tog en taxi direkt från tävlingen till det Sydkoreanska konsulatet och berättade att han ville fly diktaturen han växt upp i. Idag lever han i Sydkorea under ett annat namn. 

Den belarusiska OS-sprintern Kryjstsina Tsimanouskaja vågade uttala sig kritiskt om hur den belarusiska truppen hade organiserats och fick ett snabbt svar från hemlandet; håll käften och kom hem, nu. I stället valde hon att kontakta den japanska polisen och berätta att hon höll på att bli kidnappad och förd tillbaka till hemlandet mot sin vilja. Belarus gjorde politik av idrotten, och andra länder valde att hoppa på. Den franska EU-ministern Clément Beaun är en av de som öppnat sina armar för Tsimanouskaja, och även Japan, Tjeckien och Slovenien har sagt sig vara villiga att ta emot henne. Igår sökte hon asyl på den polska ambassaden i Tokyo. 

Tack vare deras yrken har idrottare en unik möjlighet att nyttja kontakter och evenemangens enorma mediebevakning för att fly. Det är en möjlighet de inte delar med de landsmän de delar flyktskäl med, men idrottarna är likväl viktiga ambassadörer som företräder sina hemländer - även när regeringen helst hade sett att de var tysta.

Internationella evenemang dit tiotals länder skickar trupper för att göra bra ifrån sig i landets namn är de facto politiska. Spel på plan, spel för gallerierna. Trupper och enskilda tävlande från demokratiska länder tar tillfället i akt att lyfta frågor de tycker är viktiga; det amerikanska herrlaget i fäktning bar rosa munskydd i en tyst protest mot sin egen lagkamrat Alen Hadzic efter att han anklagats för sexuella trakasserier. Det norska damlandslaget i handboll hade på sig inkorrekta shorts för att kritisera hur sexistisk den godkända uniformen var. Simone Biles, den amerikanska gymnasten med fler utmärkelser än någon annan, tog en timeout mitt i Tokyo och talar öppet om psykisk ohälsa.

Det som skiljer mästerskapen från partikongresser är svårigheten i att ställa deras företrädare till svars. Diktaturer står som arrangörer, regelböcker cementerar sexism och homofober får hållas. I stället för att ödsla tid på att fråga om idrottsmästerskap är politiska bör vi prata om vilken politik de driver.