Liberaler har drivit jämställdhetsfrågor sedan 1900-talets början och längre, sade Jan Björklund och Maria Arnholm när turen i Almedalen i går kom till Folkpartiet. Ingen kan gärna bestrida att de har rätt. Rösträtten, särbeskattningen och jämställdhetslagen är bara de mest uppenbara historiska exemplen. Men många har förmodligen undrat vart jämställdhetsprofilen tagit vägen under åren i alliansregeringen.
Att det nu ska bli ändring beror nog till lika stor del på Fi:s framgångar som på behovet av att påminna om att FP självt har mer än skola på repertoaren – och kanske också just på Arnholms entré i regeringen.
Partiets förslag i går kallas för ”jämställdhetsmiljarden” och tar på sikte på den lönemässiga eftersläpning som är ett välkänt faktum för många krävande och ansvarsfulla yrken med många kvinnor, ofta inom offentlig sektor. Barnmorskor och specialistsjuksköterskor är två uppenbara exempel.
Nu handlar det inte bara om lönen som sådan utan också om möjligheterna till karriär inom yrket. Björklund vill inrätta karriärtjänster som ”förste förskollärare” och ”förste specialistsköterska” där större ansvar också ska ge högre lön. Men allt hänger förstås på att man kan hitta en hållbar finansiering och på att kommuner och landsting utnyttjar de möjligheter som staten skapar.
För koalitionsregeringar är det ett villkor för samarbetet att alla deltagande partier kan peka på satsningar som just de själva drivit fram. Om regeringen vill fortsätta att knappa in på oppositionen så är förmodligen FP:s jämställdhetsmiljard ett av de bättre sätten att vinna poäng.
För första gången kan vi i år få en valrörelse där jämställdhet och feminism blir huvudnummer för flera partier. Gudrun Schyman kan naturligtvis lova hur mycket mera som helst jämfört med andra, men eftersom ingen koppling överhuvudtaget finns till hur ekonomin fungerar så är det inte värt särskilt mycket. Kanske är den egentliga vinsten med Fi:s närvaro att andra, till exempel Folkpartiet, får en anledning att berätta hur man kan göra i stället.