Därför framstår det långa extramöte som Liberalernas riksdagsgrupp höll i onsdags som så obegripligt. Den direkta orsaken var att två ledande personer krävt att Birgitta Ohlsson skulle lämna partiledningen. Hon ansågs ha uppträtt illojalt genom att uttala sin egen mening.
I en partiledning förutsätts givetvis medlemmarna vara lojala. Men exemplen på föregiven illojalitet var egendomliga. Jan Björklunds synpunkt i en intervju om att SD borde bjudas in till partiöverläggningar är ingen programfäst partiåsikt utan just en synpunkt i en fråga som Liberalerna inte ens förväntas uttala sig om. Ohlssons kritik av förslaget att stoppa nya religiösa friskolor handlar just om ett förslag, som ska debatteras på partiets landsmöte. Naturligtvis måste också hon kunna säga sin mening i en sådan debatt, innan ett beslut fattas.
Ohlsson lämnade efter mötet sin plats i riksdagsgruppens förtroenderåd, men det hade hon begärt att få göra redan i mars. Det enda uppdrag som gruppen skulle kunna befria henne från, rollen som utrikespolitisk talesperson, har hon kvar. Vad som hänt i övrigt vet ingen, bortsett från att hon fått mycket starkt stöd från tunga liberaler utanför riksdagen.
Till en partiledares huvuduppgifter hör alltid att hålla ihop partiet. Varför Jan Björklund inte försökte hejda detta långa möte som bara kan ha skadat partiet är också obegripligt. Han kan inte gärna ha trott att kritik i riksdagsgruppen mot Birgitta Ohlsson skulle kunna passera utan starka reaktioner.
Birgitta Ohlsson är populär i stora liberala kretsar, men också omstridd. Hon motsatte sig förra höstens omläggning av flyktingpolitiken, men har i stora drag samma sakpolitiska profil som partiet i övrigt. Kanske är problemet, för somliga, helt enkelt att hon under lång tid haft ett genomslag som ingen annan ledande L-politiker just nu kommer i närheten av. Hon fick betydligt fler personröster än Björklund i valet 2014, hon har följare på twitter i ett antal som andra i partiledningen bara kan drömma om, och har i flera år nämnts som en möjlig framtida partiledare.
Hon är inte heller den sorts politiker som ber om ursäkt för att hon syns och når ut. Det provocerar, men duger inte som sakskäl för att försöka begränsa hennes roll. Birgitta Ohlsson är viktig för sitt parti, men har också själv ett ansvar för att inte skapa konflikter i onödan. Exakt samma ansvar har partiledningen i övrigt. En upptrappad personstrid med oviss utgång kan inte ligga i någons intresse.
Vid någon tidpunkt måste ändå Jan Björklund avgå. Om han ska efterträdas av Birgitta Ohlsson, av Cecilia Malmström eller av någon annan kan inte avgöras nu. Men när ett skifte kommer måste det ske i ordnade former.
Håkan Holmberg