För andra gången på kort tid gick Bankföreningen i veckan ut och uppmanade bankerna att kräva större amorteringar från sina bolånekunder.
Bakgrunden är dels att svenskarnas bostäder är relativt högt belånade, dels att man vill behålla handlingsfriheten och förebygga en eventuell lagstiftning.
Att amortera lånen på den egna bostaden är ett av de bästa sätten att spara. Ändå är det synd att debatten tenderar att bara handla om en sak åt gången, för närvarande alltså krav på ökad amortering. Både bolånemarknaden och bostadsmarknaden generellt skulle gynnas av att vi utgår från att bolånekunderna är olika. Väldigt olika.
Paret i 60-årsåldern med utflugna barn som säljer villan för att flytta in till stan, har väldigt lite gemensamt med två 27-åriga akademiker som ska skaffa sin första gemensamma bostad.
Dessutom är skillnaderna mellan olika delar av landet stora när det gäller såväl löner som bostadspriser. Men de höga belåningsgraderna gäller framför allt storstäder och tillväxtorter och det är också här man bör hitta möjliga lösningar.
Två 27-åriga akademiker utan barn men med välbetalda jobb kan sätta av en rejäl summa till sitt boende varje månad. Däremot har de sällan någon större kontantinsats att bidra med. För dem skulle det vara mycket värt om de fick ett bottenlån på hela köpeskillingen. I Uppsala eller en stockholmsförort skulle det innebära en månadskostnad på kanske 8000 kronor med räntor och bostadsrättens månadsavgift. De skulle sannolikt dessutom kunna amortera nästan lika mycket. De amorterar då helt enkelt till sin egen kontantinsats.
Problemet för dem är alltså inte det debatten nu handlar om, att öka amorteringarna. För dem är problemet det bolånetak på 85 procent av köpeskillingen som infördes 2010. För att köpa en lägenhet som kostar två miljoner behöver de en kontantinsats på 300000 kronor.
Det sparkapitalet saknar väldigt många 27-åringar. Däremot är de på orter med en god arbetsmarknad knappast en högriskkund för banken. Genom att bevilja dem bottenlån på hela köpeskillingen och som motprestation kräva hög amortering, ökar möjligheterna för unga att etablera sig på bostadsmarknaden.
När samma par sju år senare väntar sitt andra barn och ska byta tvårummaren mot ett radhus, är förutsättningarna helt annorlunda. Då är viljan till stora amorteringar mycket liten. Å andra sidan har de med sina redan gjorda amorteringar på bostadsrätten sparat ihop till en rejäl kontantinsats.
Bankföreningen med Thomas Östros i spetsen resonerar därför rätt, att bankerna frivilligt ökar amorteringskraven på (en del av) bolånekunderna är bättre än en tvingande lagstiftning som skulle minska rörligheten på bostadsmarknaden.