Det är, menar de, dess omedgörliga krav på åtstramningar och budgetdisciplin som har ruinerat oss.
Mycket riktigt har demonstranter i Aten försett förbundskansler Angela Merkel med Hitlermustasch och hakkors på plakat och flygblad. Hennes politik och ledarskap betraktas som ett angrepp mot Greklands frihet och självständighet. Hon anklagas för att ha sätta Tysklands, inte Europas, intressen främst.
Angela Merkel skulle säkert anmärka att hon under årens lopp faktiskt gjort sitt yttersta för att hjälpa Grekland genom att ställa sig bakom nödlån efter nödlån. Men också att det finns en gräns för vad som är rimligt i den europeiska solidaritetens namn. Att hon nu anser att den gränsen definitivt passerats visar Tysklands hårdföra linje under krisförhandlingarna de senaste dagarna.
Merkel har gjort klart att ansvaret för en lösning är Greklands. Regeringen måste acceptera långivarnas krav på reformer. Söndagens EU-toppmöte blir avgörande för det grekiska vägvalet.
Den grekiska krisens utveckling och Angela Merkels reaktion visar på den tydliga förskjutningen i tysk Europapolitik som ägt rum under hennes ledarskap. Den närmast reflexmässiga solidariteten med det övriga Europa, det vill säga ekonomiska subventioner, från Konrad Adenauer till Helmut Kohl har upphört. Tyskland inordnar sig inte längre i en gemenskapslinje utan verkar i stället för ett mellanstatligt Europa. EU-kommissionens ställning har försvagats. Makten ligger hos stats-och regeringscheferna.
Denna nya ordning innebär att Tyskland inte längre är Europas ekonomiska motor utan även utövar ett obestridligt politiskt ledarskap. Det är en situation som Angela Merkel inte eftersträvat utan som hon gradvis kommit att acceptera. Men i dagens komplexa och fragmentiserade EU blir hon tvungen att agera återhållsamt och tålmodigt.
Det borde passa hennes temperament och politiska skolning. Uppväxten i Östtyskland lärde henne att vänta. Av mentorn Helmut Kohl, som framgångsrikt gick till val på uppmaningen ”Keine Experimente”, insåg hon värdet av pragmatism.
Inga visioner för Europa att vänta, med andra ord. Men hennes ledarskap ställs nu inför utmaningen att hålla samman EU och bevara Europasamarbetets byggstenar: politisk och ekonomisk integration. För ögonblicket är Greklandskrisen och eurons framtid akut. Till hotbilden måste också läggas den ryska aggressionen mot Ukraina och migrationsvågen från Afrika och Mellanöstern. Samtidigt ökar stödet för nationalism och populistiska partier med udden riktad mot EU.
Angela Merkels inriktning mot konsensus, hennes tendens att vänta ut problemen, har fungerat väl i tysk politik. Frågan är helt öppen om det är en ledarstil som kan bevara Europas enighet. Men det är nu som den prövas.