Svensk barnlitteraturs mest berömde chefredaktör, Agaton Sax, viftar i en komisk scen bort ett telegram om den senaste franska regeringskrisen. Det kommer ändå en ännu nyare regering när som helst.
Så gick det till under Fjärde republikens instabila förhållanden på 50-talet. Den Femte republiken skulle skapa stabilitet. Men under Francois Hollandes presidenttid får Frankrike nu sin tredje regering på ett halvår.
Stabiliteten i fransk politik är långt borta. Hollande vann valet genom att ge väljarna intrycket att inga stora förändringar i ekonomin behövdes. Hans första regering, under Jean-Marc Ayrault, försökte också regera som om detta verkligen var sant.
Det gick inte bra. Ekonomin stagnerade än mer och Socialisterna förlorade stort i lokalvalen. Ny regeringschef blev den mer dynamiske ”högersocialisten” Manuel Valls som fick uppdraget att till sist ta itu med ekonomins verkliga problem. Inte heller det gick så bra. Tre av ministrarna, bland dem ekonomiministern Arnaud Montebourg, uttalade sig gång på gång offentligt mot premiärministerns politik. Till sist krävde Valls att presidenten skulle välja mellan honom och dem. Resultatet blev att Valls fick bilda regering igen, utan de tre frondörerna.
Konflikten känns igen från debatten i hela Europa. Krav på högre löner och bidrag för att få igång ekonomin ställs mot uppfattningen att det stora problemet är svag tillväxt, bristande konkurrenskraft och byråkrati som hämmar företagsamheten med påföljden att underlaget för landets välfärd urholkas.
I det läge där Frankrike nu befinner sig är denna mer liberala analys obestridligen relevant. Den nye ekonomiministern, Emmanuel Macron, beskrivs som ”anti-Montebourg” och har som nästan ende ledande socialist egen erfarenhet från finans- och företagsvärlden.
Men Frankrikes problem är också partipolitiskt. De ekonomiska reformer som utlovades redan av den förre konservative presidenten Nicolas Sarkozy uteblev i stort sett. Det finns inga garantier för att den nya regeringen får majoritet för sina förslag i Nationalförsamlingen. Socialistiska deputerade beskriver Macrons utnämning som en ”provokation”. Men han har uppenbarligen presidentens fulla stöd. Men samtidigt bedriver Nationella frontens Marine Le Pen en missnöjespropaganda som påminner om den kritik av regeringspolitiken som de tre revolterande ministrarna uttalade.
Till sist har den hittills vacklande presidenten bestämt sig för en handlingslinje. Men går det alls att genomföra några stora reformer i det politiska klimat som nu råder i Frankrike? Överlever Socialistpartiet i sin hittillsvarande form revolten inifrån? Vilken väg väljer det lika krisdrabbade stora borgerliga partiet UMP?
Om de nödvändiga reformerna åter kör fast kan Frankrike snart få en ännu nyare regering.