Kunskapen om nazismens historiska rekvisita och uttryckssätt är väl spridd. Men alla tycks inte känna igen samma sorts rörelser när de i vår tid byter utstyrsel och symboler.
Naiviteten är ibland plågsam. Hur var det möjligt att ens överväga att låta Nordiska motståndsrörelsen sätta upp ett bokbord i Almedalen i somras, och därtill håna offren för Förintelsen?
Men det är också ett farligt feltänkande att tro att antisemitismen enbart hör hemma inom grupper av detta slag. En förutsättning för nazismens judehat var ett kulturellt antisemitiskt ”bakgrundsbrus” som utan svårighet har låtit sig förenas med skiftande politiska attityder i andra frågor.
Men brandattentatet mot Stora synagogan i Göteborg kan inte kopplas till någon nazistgrupp. De tre anhållna personerna, varav två nu häktats, har en bakgrund i Mellanöstern. Och de terrorattacker mot judar som ägt rum i flera europeiska länder de senaste åren har ofta begåtts av extrema islamister.
De föreställningar om judar som finns inom sådana miljöer är inte alltför olika dem som finns i nazistiska grupper. Men sammanhanget är annorlunda. Och politiker och opinionsbildare har ibland svårt att hålla tankarna samlade inför attacker och hot mot judar som inte direkt kan beskrivas som nazistiska.
Det finns gott om exempel på hur personer som identifierar sig med islam eller med den palestinska saken sprider hets- och hatpropaganda mot judar. Samtidigt finns ett hat mot islam spritt i det svenska samhället och i västvärlden i övrigt. Islamofober hänvisar gärna till hatpropaganda mot judar som belägg för att misstänkliggöra alla muslimer (om de inte, som också förekommer, påstår att invandringen av muslimer i verkligheten är judarnas fel).
Den inre strukturen i alla former av hetspropaganda är densamma, oavsett vilken grupp den riktas mot. Grovt nedsättande generaliseringar om hela grupper, folk och religioner är alltid lika förkastliga – och farliga för hela samhället om de accepteras som ett inslag i normal politisk debatt. Vem som sprider misstänkliggörandena är mindre intressant, det viktiga är att de inte får accepteras.
Men propagandan kan också få en sorts ”legitimitet” om den förefaller bekräftas av språkbruket till exempel i medierna. Ledarskribenten Adam Cwejman i Göteborgs-Posten gav i söndags en rad exempel på hur uttryck som ”judisk lobby”, ”förmögna judiska bidragsgivare” och liknande används eller återges i svenska medier i samband med Donald Trumps beslut om Jerusalem – som om judar är skyldiga till det ena eller andra bara för att de är judar. Det är samma logik som styrt pogromer i alla tider.
Är det inte Jerusalem som är förevändningen så är det något annat. Antisemitism är inte en reaktion på politiska händelser utan en farsot som alltid kan bryta ut på nytt, om vaksamheten sviktar.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör