”Så ska Uppsala bli Sveriges bästa landsbygdskommun!”
Så lät det på kommunfullmäktige häromdagen, som skulle klubba kommunens nya landsbygdsprogram.
Bilden av Uppsala målas ofta med intryck från staden: att strosa längs Fyrisån i vårsolen, kullerstenskvarteren vid Domkyrkan, myllrande uteserveringar, och studentlivet som håller staden ung år efter år. Men Uppsala är mer än city.
Uppsala är Sveriges största landsbygdskommun.
Varje dag vaknar kommunens invånare i landsbygdsorter. Hela vägen från Järlåsa till Almunge. Orterna längs Lennakattens räls. Storvreta där 80- och 90-talisterna kan leva ut sina husdrömmar. Lantbrukets återväxt på Jällas gymnasieskola. Ungefär en fjärdedel av kommunens landareal består av jordbruksmark, jämfört med sju procent av hela rikets landareal. På de gula bussarna sitter skolelever tillsammans med de pendlare som inte behöver ta bilen till jobbet.
Det var därför något som skavde med landsbygdsprogrammet, där på fullmäktige.
Kommunalrådet Ehsan Nasari (C) kritiserade programmet för att riskera bli en pappersprodukt då den saknade konkreta mål (UNT Debatt 24/3). Det är såklart problematiskt, eftersom förvaltningens tjänstemän agerar mer utifrån mätbara mål än vackra meningar. Men det var inte det som skavde.
Då gick Kent Kumpula (SD) upp i talarstolen, och satte problemet under lupp. Han sade, i korthet, att Uppsalas landsbygdsbor betalar lika mycket i skatt som de som bor i stan. Men folk på landsbygden får oerhört mindre tillbaka av sina skattepengar i form av kommunala satsningar och tillgångar.
Han har rätt. Landsbygdsborna är precis lika mycket kommuninvånare som stadsborna. Ändå behandlas landsbygden som ett särintresse.
I valet 2022 riktades partiernas blickar ut mot landsbygdsväljarna, eftersom de var en viktig del av SD:s valframgångar. Ebba Busch (KD) talade om ”hjärtlandet”, Nooshi Dadgostar (V) åkte med bygghjälm till Grums, partierna tävlade i att erbjuda lägst ”pris vid pump”.
Men det var inte särskilt många år sedan borgerlighetens standardsvar på landsbygdens utmaningar var det föraktfulla: ”Om det inte är bra så får man väl flytta!”
Samtidigt planerade landsbygdsbor för hur de skulle hinna till förlossningen i tid, såg på när upprustningar av järnvägssträckor mellan storstäderna prioriterades, och vande sig vid att blåljusen inte kommer lika snabbt i nödsituationer.
Välfärden, infrastrukturen och det allmännas närvaro upplevs vara sämre på landsbygden.
Det så kallade samhällskontraktet ska vara lika tillförlitligt för den som bor i stan, som för den som bor på landsbygden. Och då kan inte landsbygden behandlas som ett särintresse i något landsbygdsprogram – utan som en lika viktig del av kommunen som innerstan.