Frågan är om förändringarna också räcker för att stärka regeringens ställning. Effekten i opinionen hade troligen blivit större om Löfven passat på tillfället att byta ut fler ministrar och minska regeringens storlek.
Ändå är förändringarna viktiga. Oppositionen är givetvis kritisk, men det är oppositionens uppgift. De tre nya statsråden – Ann Linde (S), Peter Eriksson (MP) och Karolina Skog (MP) – är respekterade och Isabella Lövins utökade uppgifter är naturliga efter vårens kaos inom Miljöpartiet. Däremot vilar också efter presskonferensen i går ett visst dunkel över innebörden av Ibrahim Baylans (S) roll som samordningsminister.
Baylans ansvar för energipolitiken kvarstår, men denna väntas ju bli föremål för en uppgörelse över blockgränsen och förlorar därmed en del av sin politiska laddning. I övrigt förefaller det som om Baylan ska ägna sig åt olika frågor med bäring på integration, samtidigt som dessa ändå i praktiken kommer att beredas på flera olika departement.
Ann Linde är ganska okänd för väljarna, men desto mer känd i EU-sammanhang. I den turbulens inom EU som pågått sedan länge och som kan bli ännu värre om Storbritannien lämnar unionen är en handels- och Europaminister med tyngd och erfarenhet viktig. Här har Löfven säkert tänkt rätt.
Detsamma gäller valet av Peter Eriksson (MP) som ny bostadsminister efter Mehmet Kaplan. Tillsammans med valet av Karolina Skog, tidigare kommunalråd i Malmö som ny miljöminister bekräftar valet av Eriksson att Miljöpartiet nu entydigt vill förknippas med realism och regeringsförmåga. Isabella Lövin – och inte Gustav Fridolin – kommer som vice statsminister med utökat ansvar både för bistånd och klimatfrågor att framstå som partiets ledande statsråd.
Att ersätta Fridolin som utbildningsminister var väl inte möjligt eftersom han mot all konsekvens fick fortsatt förtroende som språkrör för Miljöpartiet. Men det borde ha funnits utrymme att se över ledningen av utbildningsdepartementet där det nu finns tre statsråd – vart och ett med ganska begränsade uppgifter. Oppositionen kan nog väntas rikta ännu mer kritik än tidigare mot just Fridolins departement.
Detsamma gäller den oklarhet som skapas om ansvarsfördelningen mellan Ibrahim Baylan och andra ministrar. Om Baylan i praktiken ska vara ett slags integrationsminister så är det väl bättre att han också får hela ansvaret?
Löfvens avsikt är säkert att den nya uppställningen ska hålla fram till valet 2018, även om något enstaka statsråd kan bytas ut. Regeringsombildningen speglar en ledarstil som kan beskrivas med ord som lagom och måttfull. Men räcker en lagom omfattande regeringsombildning med de politiska utmaningar som Sverige nu står inför?
Håkan Holmberg