Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) kritiserade nyligen identitetspolitiken i svensk politisk debatt. Had?ialic vill bli bemött som individ och som representant för regeringen. För denna självklara ståndpunkt fick ministern kritik. En del debattörer har hävdat att Hadzialic, som kom till Sverige som flykting, inte borde ställa sig bakom regeringens hårdare flyktingpolitik.
Vänsterpartiets Daniel Riazat menade att han har rätt att förvänta sig mer av Hadzialic i flyktingpolitiken och beklagade att Hadzialic ”glömt bort sin bakgrund”. Regeringens flyktingpolitik förtjänar kritik, men statsrådens bakgrund hör sannerligen inte till saken.
En av upplysningens centrala tankar är just den om det goda argumentets primat. Så flyttas fokus från individens klass, kön och etnicitet; det är hennes arguments giltighet som ska bedömas. I detta ligger ett radikalt jämlikhetsideal. Arbetarens och bondens åsikter är lika mycket värda som kunglighetens och direktörens.
Det är därför välgörande att det från socialdemokratin nu hörs en starkare kritik mot identitetspolitiken.
Aida Hadzialic vill i stället för identitetspolitik se en debatt längs vänster-högerskalan. Förhoppningsvis är det inte vinterns debatt om låglönejobb hon vill se mer av. När forskare och borgerliga politiker föreslog lägre ingångslöner valde vissa inom vänstern att fokusera mer på förslagsställarens person än förslaget i sak. Hellre än att komma med egna konkreta motförslag verkade vänsterdebattörerna vilja underminera sina meningsmotståndares trovärdighet. Det är knappast en debatteknik som befordrar nivån på det offentliga samtalet.
Överlag tycks vi leva i en tid där de konkreta sakargumenten får stå tillbaka. I sociala medier premieras känslor och förenklade budskap. Tyvärr hakar politikerna på.
I Socialdemokraternas valkampanj 2014 upprepades budskapet att ”något håller på att gå sönder i Sverige”. Den typen av diffusa formuleringar appellerar inte till vårt förnuft och säger inget väsentligt om vilken politik Socialdemokraterna står för.
Av borgerliga politiker och opinionsbildare har begrepp som ”åsiktskorridor” och uppmaningar om att ”ta folks oro på allvar” getts stort utrymme i debatten om höstens stora flyktingströmmar. Även här ligger fokus på känslor snarare än politiska sakfrågor. På så vis kortsluts debatten eftersom diffusa känsloargument knappast går att bemöta i sak.
Det offentliga samtalet skulle behöva ett mer resonerande tonfall där logisk stringens, fakta och konkreta policyförslag placeras i centrum för diskussionen.
Den politiker som verkligen vill ta sina väljare på allvar bör hysa tilltro till att debatten kan vinnas med saklig argumentation.