Gårdagens besked från Göran Hägglund, att han avgår efter elva år som Kristdemokraternas partiledare, var allt annat än överraskande. Historia skrivs så till vida att den siste av alliansens originaluppsättning av partiledare från 2004 nu lämnar scenen. Alliansen består ändå och det kommer att räknas till en av huvudpunkterna i Hägglunds eftermäle, skapandet och bevarandet av ett samlat borgerligt alternativ.
Det har varit svårt att se någon tydlig politisk profil hos den i alla sammanhang lika sympatiske Göran Hägglund. Är han verkligen kristdemokrat, är en fråga man ibland ställt sig. När han gjort utspel i så vitt skilda frågor som fastighetsskatten, apoteksreformen eller med det något udda tankegodset om ”verklighetens folk”, har det åtminstone sett ut som om han fått ett papper med instruktioner i sin hand. Likaså när han talat om det så omhuldade vårdnadsbidraget.
Göran Hägglund utmanades också en gång av ”riktiga” kristdemokrater, som för tre år sedan förde fram Mats Odell som motkandidat på partiets riksting. Omröstningen slutade visserligen med en säker seger för Hägglund, men de konservativa krafterna har ingalunda grävt ned stridsyxan. Man kan lita på att de nu ser mot vårens partiledarval med tillförsikt.
Det var Alf Svensson som gjorde Kristdemokraterna till ett mer allmänborgerligt parti genom att göra upp med de krafter som till exempel förespråkade en mer restriktiv abortlag. Göran Hägglund har förvaltat arvet och lyckats hålla ihop falangerna. Och han har lyckats hålla KD kvar i riksdagen, dock inte med särskilt stor marginal, i tre val.
Tänkbara efterträdare i den andan skulle kunna vara partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson, riksdagsledamoten Emma Henriksson eller ekonomiskpolitiske talespersonen Jakob Forssmed. De skulle alla få ett styvt jobb, både med att hålla ihop partiet och med att locka tillräckligt med väljare. Om Hägglund har sagt att han är större än sitt parti, och hans starka personliga profil står i stark kontrast till dessa tre, liksom för övrigt till rutinerade KD-politiker som Maria Larsson och Stefan Attefall.
Den andra falangen saknar inte profiler. Uppsalapolitikern Ebba Busch är en sådan, liksom ungdomsförbundets Sara Skyttedal. Kanske kan också före detta tv-profilen Lars Adaktusson räknas till det lägret efter sitt utspel om medborgarskap (se UNT:s ledarsida i går). Och efter hans starka insats i valet till Europaparlamentet i våras är han definitivt att räkna med, om han själv vill.
Däremot är knappast Sverige redo för ett parti med en kristen högerprofil. Även om en sådan kandidat skulle tvätta bort den mest uppenbara värdekonservatismen kommer frågetecknen att finnas där. Och KD kommer att drömma sig tillbaka till den sympatiske Göran Hägglund och hans 4-5 procent.