Nu ska EU få en rättvis och hållbar gemensam asylpolitik, meddelade EU-kommissionen i onsdags. Det är som om ingenting som hänt det senaste halvåret egentligen ägt rum. Man låtsas som om alla medlemsländer egentligen vill ha en asylpolitik som följer den internationella asylrätten. Och som om alla är beredda att hjälpa till och fördela bördorna av flyktingmottagandet inom unionen. Det är ju precis det man inte är.
I själva verket kan man säga att det är Viktor Orbáns Ungern och Robert Ficos Slovakien som vunnit. Slutenheten har besegrat öppenheten i Europa. När Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike stramat åt reglerna och stängt gränserna har man indirekt gett Orbán rätt. Och när man slutligen vänder sig till Erdogans Turkiet för att få stopp på inflödet av flyktingar till EU sätter man sitt sista uns av heder i pant. Vem kommer att ha övertaget när de gemensamma asylreglerna ska förhandlas fram? Inte är det Sverige och Tyskland.
Ändå finns inga alternativ till att försöka. Och Dublinförordningen, som bland annat innebär att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till, har spelat ut sin roll sedan länge. Redan på Lampedusa i Italien och i den grekiska ö-världen stod det klart att detta inte var flyktingarnas slutmål. Alla som kunde satte kurs norrut. Nu föreslår EU-kommissionen ett ”Dublin 2” där asyl söks i förstalandet, men där flyktingarna sedan fördelas över unionen. Alternativet, enligt kommissionen, är en helt centraliserad asylprocess, vilket varit Tysklands och Sveriges linje under hela vintern.
Båda förslagen är önskvärda, men som sagt orimliga. EU har redan försökt med en fördelningsmekanism från Grekland och Italien utan resultat. Och hur skulle flyktingar kunna tvingas bosätta sig i ett land, och stanna kvar, där de inte är önskade? Nej, alla ville till Sverige och Tyskland för att de var de mest öppna länderna där chansen att bygga en framtid var störst. Nu vill man dit av egentligen samma skäl. Här är man numera åtminstone minst oönskad.
Opinionen kan inte tillåtas bestämma hur många flyktingar ett land ska ta emot. I grunden måste mänskliga rättigheter och internationell rätt finnas. Sedan måste politiker kunna leda och visa hur detta ska tillämpas på den egna asyllagstiftningen. I det korta perspektivet är det lätt att vinna röster på nationella hänsyn som att ”vi klarar inte mer”. Det är mycket svårare att visa på det bestående värdet av sådant som öppenhet och fri rörlighet.
I stället för att fortsätta lappa och laga på asylsystemet bör Sverige, Tyskland och de som vill vara med slå fast att EU-samarbetet måste reformeras från grunden. Det måste kosta något för dem som bara ser till sitt och inte vill bidra. Släpp första set till Orbán och Fico, gå sedan på offensiven för att försöka ta hem matchen. Det är enda sättet för EU att överleva.