Å ena sidan har Zimbabwes president Robert Mugabe hållit ett direktsänt TV-tal där han meddelade att han skulle leda partikongressen i december med regeringspartiet ZANU-PF. Å andra sidan uppger flera nyhetsbyråer att han accepterat villkoren för sin avgång.
Vad är sant? Ingen vet säkert. Det som skrivs och sägs i dag kan vara ogiltigt i morgon. Men tre faktorer förefaller obestridliga.
Den ena är att den faktiska makten i Zimbabwe numera utövas av militären, även om någon fullständig militärkupp inte ägt rum.
Den andra är att Mugabe säkerligen fruktar för sin egen säkerhet och därför försöker hitta olika sätt att förhala sin avgång eller skaffa sig så säkra garantier som möjligt från landets nya makthavare – vilka dessa nu exakt är.
Den tredje är att Mugabe med all säkerhet och i likhet med andra despoter passat på att tillskansa sig själv stora rikedomar, som han säkert vill hålla fast vid på ett eller annat sätt. Han kan behöva all tid han kan få för att flytta pengar och andra tillgångar till säkrare ställen.
Och vilka krafter är det egentligen som tar över? Också detta är oklart. Militären har hela tiden varit en del av Mugabes maktapparat och den avsatte och därefter återinsatte vicepresidenten Emerson Mnangagwa har hört till Mugabes inre krets. Mugabe är 93. Inte heller Mnangagwa är någon ungdom. Vad Zimbabwe behöver är inte bara en ny president utan en genomgripande generationsväxling.
Håkan Holmberg