Det var i Ordfront Magasin som redaktionschefen Björn Ekelund 2003 gick i god för tesen att övergrepp och massmord under kriget var påhittade av USA i syfte att svärta ned den socialistiske demokraten Slobodan Milosevic. Många av föreningen Ordfronts medlemmar reagerade starkt och tidningens påståenden smulades sönder av bland andra Maciej Zaremba i DN och Gellert Tamas i Expressen. Själv skrev jag i UNT den 17/11 2003 om den teknik för falsk ”bevisföring” som historierevisionister av olika sort använder.
Nu har FN:s krigsförbrytartribunal, efter att ha tagit del av otaliga dokument och hört mängder av vittnen, avslutat sitt arbete genom livstidsdomen mot Mladic. Han befinns nu skyldig till folkmord och brott mot mänskligheten.
Det var Mladic som var ansvarig för massakern på 8000 muslimska män och pojkar i Srebrenica 1995. Utöver massakern i Srebrenica ledde han belägringen av Sarajevo då 10 000 människor dödades och han anses också ha dirigerat den etniska rensningen mer generellt. Efter kriget gömdes han i Serbien, men lämnades ut när den serbiska ledningen insåg att hans närvaro blockerade möjligheten till framtida EU-medlemskap.
Domen mot Mladic har föregåtts av en dom på 40 års fängelse mot bosnienserbernas president Radovan Karadzic. Slobodan Milosevic, Serbiens president, avled i fängelset och undgick därmed sitt straff. Serbiska nationalister vill fortfarande inte ta till sig sanningen om vad som hände, men Amnesty International ser domen mot Mladic som en viktig upprättelse för Bosniens muslimer.
Det begicks många övergrepp under Bosnienkriget, men de som Mladic och andra bär ansvaret för är speciella. Och som så ofta hänger förbrytelser av denna dignitet samman med en ideologi. Brotten kan inte reduceras till enskilda individers brist på moral. Tvärtom fick förbrytelserna sin motivering i en idévärld som kom till uttryck i dokumentet Memorial, som upprättades inom Serbiens vetenskapsakademi under medverkan av författaren Dobrica Cosic.
Som bland andra den norske Balkanexperten Svein Mönnesland har visat (För Jugoslavia og etter, flera upplagor på 90-talet) finns en bakgrund i de motstridiga idéer som kom till uttryck när Jugoslavien skapades efter första världskriget. Slovener och kroater ville se staten som en union av likaberättigade nationer. Extrema serbiska nationalister ville se den som en utvidgning av det Serbien som redan fanns.
För dessa extrema nationalister var den jugoslaviska idén ett övergrepp, som förvärrades ytterligare när kommunisterna tog makten. Alla folk, utom just serberna, ansågs ha fått sina ambitioner tillgodosedda. När Jugoslavien till sist började upplösas skulle orättvisorna äntligen rättas till med alla tänkbara medel – också våld, fördrivning och massmord. Den serbiske kommunistledaren Slobodan Milosevic fångade upp detta program, som ett instrument för att behålla makten när den kommunistiska partiapparaten började tappa greppet om landet.
Vad som händer när extrem nationalism utnyttjas för eller förenas med totalitära maktanspråk har vi sett många gånger genom historien. Och historien ger också exempel på hur förbrytelser och folkmord av detta slag förnekas när de väl har genomförts.
En metod är att ta enskilda – verkliga eller påhittade – fel eller misstag i historieskrivningen till intäkt för att allt är fel. En annan är att spela indignerad över att vittnesmålen inte ger exakt samma bild av vad som hänt – om beräkningarna av antalet offer går isär så finns inga offer alls. En tredje teknik är att bygga upp konspirationsteorier – punkteras en så finns alltid någon ännu mer befängd teori att ta till. I slutändan blir det ofta kapitalisterna, kommunisterna, judarna, muslimerna eller alla tillsammans som i eget intresse ljugit ihop övergreppen. Men låt oss hoppas att Balkanrevisionisterna nu faktiskt har gett upp.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör