Det är inte troligt, men kan inte heller helt uteslutas. Stefan Löfven och Margot Wallström kan förmodligen rida ut kritikstormen från delar av det egna partiet om avtalet förnyas i höst. Kombinationen av hänsyn till jobb i försvarsindustrin och möjligheten att Sverige blir invalt i FN:s säkerhetsråd räcker troligen för att kritikerna ska acceptera avtalet, låt vara under protest.
Miljöpartiet är svårare att få med. Stämningen bland partiets riksdagsledamöter är entydigt negativ. Men är frågan av det slaget att partiets statsråd bör tacka för sig om de inte får som de egentligen vill? I alliansregeringen var Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna i olika utsträckning kritiska när avtalet förlängdes 2010 men valde ändå att stanna kvar i regeringen och stödja förlängningsbeslutet.
Något måste MP ändå få för att godta att avtalet förlängs. Omförhandla delar av det, är Stefan Löfvens bud. Det finns inget att förhandla om, kontrar Miljöpartiets utrikespolitiske talesman Valter Mutt.
Förmodligen har han rätt. Något annat behövs sannolikt. Det kan tänkas bli en ny lagstiftning om vapenexport till diktaturer, formulerad så att nya Saudiaffärer i framtiden blir uteslutna eller i varje fall mindre sannolika. Den parlamentariska kommittén för översyn av krigsmaterielexporten kommer händelsevis med sitt förslag den 15 april – exakt en månad innan tiden går ut för möjligheten att säga upp Saudiavtalet. Här kan alltså en möjlighet öppnas för Löfven och Wallström, och för de miljöpartistiska statsråd som vill att partiet ska stanna kvar i koalitionsregeringen.
Avtalet med Saudiarabien slöts av Göran Perssons socialdemokratiska regering 2005 och borde naturligtvis aldrig ha ingåtts, i alla fall inte i den form det fick. Den borgerliga regeringen kunde ha rivit upp det, men det enda som hände var att försvarsminister Sten Tolgfors (M) avgick när samarbetets omfång avslöjades. Nu befinner sig Stefan Löfvens regering i en liknande situation och det är alltid svårare att säga upp ett etablerat avtal än att fatta det första beslutet om samarbete.
Margot Wallström borde förstås inte heller ha lanserat parollen om ”feministisk utrikespolitik” när hon måste ha insett att Saudiavtalet skulle komma att ifrågasättas både inifrån partiet och regeringen och av alla oppositionspartier utom Moderaterna. Nu har hon den omöjliga uppgiften att försvara förnyelse av ett avtal med ett land som systematiskt förtrycker och diskriminerar kvinnor.
Av de två argument som anförs för att förnya avtalet inger jobb- och exportargumentet större respekt än argumentet om säkerhetsrådet. Jobbargumentet innebär ändå en sorts byte: principer mot ekonomiska fördelar. Men vad exakt är det man får om man byter bort sina principer för en plats i säkerhetsrådet, som ändå är bakbundet av stormakterna?