En konsekvens av detta är att när partiet nu fått så många mandat att det kan göra anspråk på en av de vice talmansposterna så bör övriga partier inte försöka förhindra detta. Det finns ingen formell regel som säger att talmansposterna bör fördelas enligt partiernas storleksordning. Men i praktiken är det så det varit under mycket lång tid.
Både allianspartierna och Socialdemokraterna har, efter någon betänketid, bestämt sig för att detta är rätt väg att gå. Det är bra. Att få en post som andre vice talman betyder ingenting för politikens innehåll. Den beslutas som vanligt av riksdagens majoritet. Däremot innebär en sådan post att man erkänner att partiet finns och har fått ett stort antal röster.
Efter förra valet fördes under ett par dagar en liknande diskussion om riksdagens utskott. I ett skede övervägde både Socialdemokraterna och Moderaterna att stänga ute SD genom att minska antalet platser i utskotten.
Men tanken övergavs snabbt. Det enda man skulle ha uppnått med en sådan manöver hade varit att bekräfta och förstärka den bild av sig själva som förföljda martyrer som SD så gärna odlar. Vill man däremot markera en konsekvent uppslutning bakom andra värden än dem som Sverigedemokraterna står för så är rätt metod just att behandla partiet enligt samma regler som skulle ha gällt vid ett annorlunda valresultat.
Att en företrädare för Sverigedemokraterna då och då kommer att kunna framträda som representant för hela riksdagen och för hela den svenska väljarkåren inger naturligtvis olust hos många. Men det handlar om partiets åsikter och argument och dessa måste givetvis bemötas med bättre argument och mer genomtänkta åsikter.
I talmansrollen ingår att bortse från egna ståndpunkter och i stället företräda riksdagen som institution. En Sverigedemokratisk vice talman har samma skyldigheter som övriga talmän att agera i den andan. Förmår den person som utses inte göra det kommer hela frågan i ett nytt ljus.