Mordet på den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox är en attack mot demokratin i sig. Det blir inte tydligare än när det sker mitt under en kampanj inför ett val, precis som fallet var med mordet på utrikesminister Anna Lindh just före EMU-omröstningen 2003. Det går aldrig att skydda sig helt från enskilda galningar, som det kan ha varit fråga om vid båda dessa tillfällen. Säkerheten och skyddet för politiker kan alltid bli bättre, men i den andra vågskålen ligger mötet med väljarna, som måste få finnas kvar.
Kopplingen till extremism är oklar i fallet Cox, även om den misstänkte ska ha ropat ”Britain first” före attacken. Detta är både ett slagord i kampanjen för att Storbritannien ska lämna EU och namnet på en ultranationalistisk grupp. Det kan inte uteslutas att detta ändå påverkar folkomröstningen på torsdag. Det har det redan gjort så till vida att kampanjen avbrutits, ännu en parallell till Sverige 2003.
Vare sig attentatsmannen hade politiska motiv eller enbart är en vettvilling är det klart att en allmänt hätsk stämning i ett land, orsakad av polarisering i politiska frågor, ökar risken för våld. En sådan polarisering finns numera i många EU-länder och i USA. Tonläget är generellt allt högre, angreppen grova och viljan att skada sina politiska motståndare stor. Och en folkomröstning är polariserande till sin natur då den handlar om svartvita alternativ, ja eller nej, för eller emot.
De båda sidorna i Brexitomröstningen ligger inte Donald Trump efter vad gäller förvanskning av fakta. Tillika är omröstningen en spegelbild av flyktingdebatten i många europeiska länder. Allt motståndaren säger tolkas och vrids så att det passar in i en nidbild. När höga företrädare sätter den nivån är det självklart att fientligheten sprider sig, när grannar och arbetskamrater plötsligt tillhör olika läger, ja- eller nejsidan. Det är illa nog i sig, men med våldsverkare eller psykiskt sjuka kan konsekvenserna bli mycket större.
Motivet bakom folkomröstningar varierar, men inte sällan är det annat än en vilja att låta folket ta ställning. För David Cameron var det ett sätt att hålla ihop sitt Toryparti där EU-motståndarna blivit alltmer högljudda. Priset är ett splittrat land, och olikt i Skottland får han den här gången kanske inte ens det resultat han ville ha, att Storbritannien stannar kvar i EU.
Jo Cox var en Labourpolitiker som, efter lång tid som biståndsarbetare, engagerat sig djupt i flyktingfrågan. ”Det finns så mycket mer som förenar oss än som delar oss”, sade hon i ett tal i underhuset i fjol. Hon har tidigare varit hotad och det finns naturligtvis de som hatar sådana som hon. Om något kan mordet understryka att det är ledande politiska företrädares förbaskade skyldighet att inte bidra till att öka sådant hat.