Framgångsrika politiska grepp går sällan i repris. Ändå är förslaget att äldre som har hemtjänst ska garanteras lagad mat i det egna hemmet angeläget, om än svårt att förverkliga på kort sikt.
Nästan alla inser vad god och vällagad mat betyder för välbefinnandet. Och det handlar inte bara om näringsintaget och smaken utan också om den känsla av trivsel som dofter och ljud från riktig matlagning skapar.
Ändå får alltför många äldre dag efter dag hålla till godo med färdiga plastlådor som värms i mikron. Näringsvärdet är det kanske inget större fel på, men upplevelsen av en trivsam och smakrik måltid uteblir. Undernäring bland äldre är ett verkligt problem som i alla fall delvis kan antas hänga ihop med frånvaron av riktig matlagning.
Allt är inte dåligt i dag. Och det är resurskrävande att införa en laga mat-garanti överallt. Men Folkpartiet gör rätt i att lyfta denna fråga och driva den så länge som problemen kvarstår.
Tillsammans med ett förslag om att höja äldres möjlighet till RUT-avdrag från 50 till till 75 procent markerar laga mat-garantin att FP söker efter en bredare profil än den smala som utgjorts av skolpolitik, kärnkraft och försvar. Det är i så fall fråga om en breddning som lika gärna kan beskrivas som att partiet vill återta den roll som ett brett reformparti på liberal grund som man hade svårt att upprätthålla under alliansåren.
Ett liberalt parti kan, i kraft av ideologi och traditioner, aldrig reducera sig självt till ett nischparti. De förslag man driver måste ingå i en större berättelse om respekten för den enskilda människan och hennes rätt att själv forma sitt liv. Eget rum eller laga mat-garanti är inte bara viktiga i sig utan måste också vara symboler för en människosyn och ett förhållningssätt.
Det är lätt att konstatera att många partier i dag gör anspråk på att i det ena eller andra avseendet föra en liberal politik. Men Folkpartiet är det enda parti där den liberala traditionen är själva livsluften och där nya medlemmar självklart förutsätts delta i studiecirklar om just liberal politik och ideologi. Men stolthet över ett idéarv räcker inte. FP:s traditioner betyder också att partiet har ett ansvar för hur liberalismen uppfattas och utvecklas. Här finns i dag en hel del att ta igen.
Jan Björklund försökte vid partiets riksmöte i helgen återuppfinna sig själv som liberal ledare – och inte bara som skolpolitiker. Hans tal var ett av de mer ideologiska han hållit och därtill också oväntat självkritiskt. Men räcker det? Om inte bilden av partiet påtagligt förändras och tillförsikten hos de aktiva växer så kommer fler än nu att tala om partiledarbyte. Brist på tänkbara kandidater är knappast Folkpartiets största problem.