Men få skulle nog kalla sig populister. Eller ens vidgå att de säger saker bara för att göra sig populära hos en tänkt grupp.
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt verkar dock inte ha några problem med populism. I en intervju i DN säger han sig inte vara rädd för begreppet ”om det innebär att man säger populära saker”. Många ”fina samhällsförändringar” har börjat med populism, säger han, och relativiserar med allmän förskola som exempel.
Ska man se det aningslösa utspelet som ett försvar för starka förenklingar i V-retoriken? Partiet verkar ju inte sällan ha en egen sedelpress i budgetsammanhang.
Det räcker dock inte för att kallas populist. Populister formar sin värld, där de är självutnämnda talespersoner för ett uppfunnet folk. Det som förenar populister i olika läger är tanken att samhället består av två homogena grupper, ”det rena folket” och ”den korrupta eliten”. Ett sådant samhälle ger inget utrymme för kompromisser, maktdelning eller minoriteters rättigheter. Allt handlar, till syvende och sist, om den egna vägen mot mer makt. Mot eliten, om man så vill.
Förre presidenten Hugo Chavez offrade Venezuelas finanser för att själv kortsiktigt framstå som den som gör populära saker. När han blev impopulär ändrade han lagarna för att kunna bita sig kvar vid makten utan ett verkligt stöd.
Populister tar sig rätten att uttolka folkviljan och definiera alla andra uppfattningar som illegitima. De ritar upp konfliktlinjen på en förenklad spelplan.
Budskapet blir propaganda som bygger på känslor, inte fakta. Det är ofullständigt, vinklat och falskt.
Jurister, journalister, forskare och experter pekas ut som ”folkets fiender”, som i Donald Trumps retorik eller Brexitpropagandan. (Folkomröstningen var ett klart populistiskt drag av David Cameron.) Trump lovar ”populära” saker som att öppna smutsiga kolgruvor, medan resten av världen fasar ut fossil energi. Hans politik gynnar egentligen bara de rikaste — inklusive honom själv. Han definierar ”folket” genom vi och dom-retorik och rasistiska utspel.
Varför talar Jonas Sjöstedt (medvetet?) förenklat om populism ett halvår före valet? I hans fall räcker det ju inte som kriterium att försöka vinna röster med enstaka frågor som tros vara populära. Sjöstedt brukar annars ha rätt bestämda åsikter, även om han hävdar att han ofta ändrar sig.
Både populisten och kommunisten anser att parlamentarism, rättsstat, pluralism, pressfrihet och så vidare korrumperar den rena och enhetliga viljan hos det förmenta folket. De som tycker annorlunda anses inte höra till detta – oavsett om de råkar utgöra majoriteten. I just Vänsterpartiets berättelse borde i dag inte ges utrymme för minsta tvivel kring den liberala demokratins mekanismer.
Maria Ripenberg