Det gäller också om valdeltagandet blir högt och stödet för självständighet överväldigande.
Det viktiga sammanhanget är det som utgörs av inrikespolitiken i den självstyrande kurdiska regionen, KRG. Den kurdiska regionen beskrivs ofta som den bäst fungerande delen av Irak, men inte desto mindre befinner sig dess regering i en förtroendekris.
Det kurdiska parlamentet valdes 2013 men har inte sammanträtt på nära två år. President Masoud Barzanis mandat gick ut 2013, förlängdes och gick ut igen 2015. Ekonomin har stora problem och många offentliganställda har inte fått lön på ett par år.
President- och parlamentsval planeras till 1 november. Folkomröstningen är givetvis också en faktor som kan påverka möjligheterna för regeringspartiet, KDP, att behålla makten.
Samtidigt förbereder sig Irak för den tid då kriget mot IS kommer att vara över och staten ska byggas upp på nytt. Med ett stort stöd för självständighet kan kurdernas förhandlingsposition avsevärt förbättras, både vad gäller regionens förhållande till Bagdad och vad gäller dess territoriella omfattning. Kurdiska styrkor har tagit kontroll över områden som nu övergivits av IS och det lokala styret i storstaden Kirkuk, som ligger utanför den kurdiska regionen, har beslutat sig för att delta i omröstningen.
Faktum är att en liknande folkomröstning genomfördes 2005, utan att någon självständighet utropades. USA och andra västländer har tagit avstånd från dagens omröstning. Andra länder i regionen hoppas – på inbördes olika sätt – kunna dra nytta av den. Israel stöder självständighet, Iran är mot, Saudiarabien erbjuder sig att medla.
Till sist kan kanske en oberoende kurdisk stat bildas. Men folkomröstningen i sig är knappast den avgörande faktorn. De regionala politiska intrigerna är mer mångbottnade än så.