En stor del av partiets kris i dag kan förklaras just med hänvisning till detta. Partiet skulle vara garanten för en generös och human flyktingpolitik. Problemen i skolan skulle lösas på 100 dagar, enligt språkröret Gustav Fridolin. Vi skulle få ökad sysselsättning och bättre ekonomi genom fler gröna jobb.
Utvecklingen inom flyktingpolitiken kunde inte förutses 2014. Men vallöftena om skolan var redan från början uppenbart omöjliga. Och gröna jobb är nog bra, men svårare att skapa på några år med hjälp av politiska beslut. Till det kom en svekdebatt i en viktig miljöfråga – brunkolet – och den chock det måste ha varit för många väljare när det visade sig att partiets bostadsminister Mehmet Kaplan hade nära förbindelser med turkisk extremhöger.
Det förlorade förtroendet har ännu inte återvunnits. Och det enda sättet att göra det är rimligen att förkorta fronten och återgå till miljö- och klimatfrågorna som det argument som ska förmå tillräckligt många att även i fortsättningen rösta på Miljöpartiet.
Det betyder inte att allt som MP säger om miljö är rätt eller vettigt. Ett av många exempel är förordet för höghastighetståg som riskerar att tränga ut andra och helt nödvändiga investeringar i den vanliga järnvägen, med sannolik konsekvens att fler tar bilen eftersom tåget inte går att lita på. Man kan vara för miljöpolitik utan att stödja MP. Men partiet har en fördel i sitt namn. Det kanske till sist räcker också 2018.
Håkan Holmberg