Fyra riksdagsledamöter har i praktiken upphört att delta i partiets arbete. Annika Lillemets, Carl Schlyter, Valter Mutt och Jabar Amin har slutat gå på riksdagsgruppens möten och träffas i stället i en grupp för sig. Bakgrunden är att de fyra gått emot partiets linje i en rad frågor och därför petades från de uppgifter som talespersoner som de tidigare haft.
För övriga 21 MP-ledamöter blir situationen naturligtvis ytterligt ansträngd. En stor del av gruppen har ställt sig vid sidan av arbetet och de återstående ska fylla alla uppgifter själva. Språkrören, partiets ministrar och hela regeringen försvagas ytterligare.
Vart leder detta? Spricker Miljöpartiet i två partier också formellt? Vad innebär det i så fall för valet 2018?
Men alliansanhängare som gärna ser att regeringsunderlaget faller sönder hoppas nog förgäves. Det troliga är i stället att de fyra försvinner vid nästa val. De lär inte nomineras på nytt och de lär inte få med sig särskilt många ute i landet. Ungdomsförbundet Grön ungdom har redan markerat avstånd till utbrytargruppen.
Svensk politisk historia kan visa upp ett par exempel på djupa partisprickor som delvis påminner om det som nu sker inom Miljöpartiet. 1975 utmanades Lars Werner som ordförande för Vänsterpartiet (Kommunisterna) av den strikt Moskvatrogne Rolf Hagel. Det misslyckades och efter ytterligare några turer bröt sig ”traditionalisterna” 1977 ut ur VPK. Ett par riksdagsledamöter följde med, men väljarstödet visade sig vara mycket begränsat.
På 1930-talet uteslöt det dåvarande Högerpartiet (dagens Moderaterna) hela ungdomsförbundet som drivit i väg i nazistisk riktning. Tre riksdagsledamöter ingick i kretsen av uteslutna och bildade då en egen riksdagsgrupp. Ingen av dem återvaldes.
Kanske försöker de fyra miljöpartisterna ändå få förnyat förtroende. Det misslyckas troligen, om de vidhåller beslutet att inte delta i riksdagsgruppens arbete. Bildar de eget lär väljarstödet bli litet.
Håkan Holmberg