Regeringen är svag och frågan är hur det största oppositionspartiet Moderaterna ska hantera detta. Inför lördagen och Anna Kinberg Batras tal i Almedalen har det spekulerats i om hon är beredd att ta över makten med stöd av Sverigedemokraterna. Redan på torsdagen gav hon dock Jimmie Åkesson kalla handen och vid M:s ekonomiska seminarium kunde alla konstatera att Kinberg Batra vill göra som Reinfeldt för tio år sedan. Att använda utanförskapet mot Socialdemokraterna och förstärka arbetslinjen.
I en intervju i Dagens Samhälle ger Kinberg Batra klara besked. Hon kallar SD för oseriösa populister som än går till höger, än till vänster, och som vill lämna EU. ”Sverigedemokraterna exploaterar människors missnöje i stället för att lösa samhällsproblem. Jag vill lösa samhällsproblem”, säger hon.
M-ledaren ser heller inga förutsättningar för ett djupare samarbete över blockgränsen. Inte med S, som hon kallar ”huvudmotståndaren”, och inte heller med Miljöpartiet som gjort henne ”mycket politiskt besviken”. Således ser hon framför sig en valrörelse 2018 där alliansen åter utmanar de rödgröna enligt ett beprövat recept.
Ulf Kristersson, ekonomiskpolitisk talesperson, drog i går upp riktlinjerna (”hur vi tänker”) för vad Moderaterna vill göra från och med den kommande höstbudgeten. Integrationen av de nyanlända ingår i problembilden, och förslagen om nya anställningsformer och skattesänkningar finns kvar. Men huvuddragen är bekanta från långt före flyktingkrisen – jobb mot bidrag.
Utanförskapet närmar sig åter en miljon människor, precis som 2006. Och de som inte jobbar har för höga bidrag, enligt M. Kristersson exemplifierar med en trebarnsfamilj med två arbetslösa där hushållet förlorar på om den ene börjar arbeta heltid med marknadens ingångslön. Om båda börjar arbeta får familjen ungefär 5 000 kronor mer att röra sig med. Moderaterna vill sätta ett tak för bidragen (exklusive barnbidrag och underhållsstöd), på 75 procent av lägstalönen. Fler förslag kommer, lovar man, i den nya kampanjen för arbetslinjen.
Svensk politik befinner sig i ett läge där båda sidor inser att blockpolitiken måste brytas, men där man agerar precis tvärtom. Under Almedalsveckan har angreppen varit betydligt hätskare än normalt under ett mellanvalsår. Politiken förs framåt genom överenskommelser i slutna rum, senast om energin och om budgetreglerna. Utrymmet blir mindre och mindre för det man träter om, snart återstår bara skatter och transfereringar. Denna ordning innebär ett demokratiskt underskott och ett minskat intresse för politik.
Det jublas fortfarande framför Almedalens scen när partiledarna håller sina tal. Men hand upp alla som är partipolitiskt aktiva, journalister eller på annat försörjer sig på politiken, och vi skulle där få se en skog av händer.