Men experter runt om i världen tvivlar. Det skalv som uppmättes i landets nordöstra del anses vara alldeles för litet. Några tecken på förhöjd strålning hade i går inte registrerats. Och landets tekniska nivå anses vara för låg för att producera vätebomber.
Vätebomber bygger på principen att små och lätta atomkärnor slås samman under våldsam energiutveckling (fusion), medan ”vanliga” atombomber i stället bygger på att stora och tunga atomkärnor klyvs (fission). Kraften i en vätebomb är väsentligt större än i en atombomb som bygger på fission.
Att någon typ av kärnvapenprov ägt rum förefaller dock sannolikt. Men det är fullt tänkbart att det i verkligheten handlar om ett prov som misslyckats.
Det är självklart att regimens propaganda påstår något helt annat. För en regim som den nordkoreanska är det uteslutet att misslyckanden skulle kunna erkännas. Det är oförenligt med den kommunistiska diktaturens självbild och innebär också att personer på ledande poster utsätter sig själva för risken att bli utmanövrerade.
Inte heller frågan vem som egentligen styr i Nordkorea har något säkert svar. Den officielle ledaren, Kim Jong-Un, har sin ställning i kraft av blodsmystik – han är sonson till diktaturens grundare Kim Il-Sung, som också efter sin död 1994 betraktas som Nordkoreas evige president. Att den nuvarande Kim, utan tidigare politisk eller militär erfarenhet, skulle ha full kontroll över landet går inte att föreställa sig.
Snarare är ”den store efterträdaren”, Kim Jong-Uns officiella titel, själv en pjäs i en ständig maktkamp mellan olika grupper inom kommunistpartiet, militären och statsapparaten. Att kärnvapenproven har en roll i denna dragkamp om inflytande är lätt att förstå.
I det bisarra politiska universum som är Nordkorea är det ett mått på framgång och kanske ett skydd mot palatskupper att framställa sig själv och Nordkoreas militära kapacitet som ett oberäkneligt hot mot omvärlden. Genom att uppträda hotfullt ska man kunna pressa fram stöd, till exempel i form av livsmedelshjälp, och försäkra sig om att ingen utifrån försöker störta regimen.
En del understöd har man kunnat pressa fram. Men Nordkorea förblir ett extremt isolerat land, präglat av extrema militärutgifter och extremt förtryck och svält för vanligt folk. Ingen vågar utesluta att de kärnvapen som finns plötsligt kan användas i en vansinnesattack mot något av grannländerna. Men också perspektivet att regimens kulle kollapsa oroar – desperata människor i miljoner skulle kunna strömma över gränserna samtidigt som väldiga mängder vapen kan komma på drift.
Vilka blir följderna inom dagens maktelit om vätebombsprovet visar sig vara en bluff eller ett misslyckande?
Håkan Holmberg