Men kanske är det oundvikligt med det politiska läge vi haft ända sedan 2010. Då förlorade alliansen sin egen majoritet i riksdagen och fortsatte som minoritetsregering eftersom ingen annan majoritet heller gick att bilda. Varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Men någon regering måste vi ha också om ingen naturlig majoritet står till buds.
Det enda möjliga svaret på tiotusenkronorsfrågan om regeringsbildningen är att den sida som är den största minoriteten – alliansen eller de rödgröna – får regeringsansvaret. Men det säger ändå inte så mycket. De två alternativen är inte exakt likvärdiga. De fyra allianspartierna deklarerar att de vill fortsätta ihop och kommer att lägga fram ett gemensamt valmanifest. Det rödgröna alternativet finns i minst två versioner – med eller utan Vänsterpartiet (och kanske med eller utan Fi). Inget gemensamt valprogram är att vänta.
Kring denna oklarhet går det spekulera i oändlighet utan att komma fram till ett säkert svar. I andra länder skulle en sådan situation antagligen inte vålla så stora bekymmer. Men i Sverige är vi så vana vid blockpolitik att det är svårt för många att ens tänka i andra termer. I praktiken måste man ändå räkna med att någon form av samförstånd över blockgränsen ändå kommer att uppstå om läget efter valet skulle bli just så komplicerat som spekulationerna säger.
Trots att både allianspartierna och den rödgröna oppositionen måste ha en mental beredskap för ovanliga situationer så måste de också polemisera mot varandra. I en debattartikel i gårdagens DN förklarade de fyra alliansledarna att man inte släpper fram en regering under Stefan Löfven om denna inte har utsikter att få igenom sin budget i riksdagen.
Det kan låta som om kraven för att släppa fram Löfven skärps. Men man måste rimligen utgå från att den som åtar sig att bilda regering också har försäkrat sig om stöd i en kommande budgetvotering. Det egentliga syftet med artikeln var därför att dra uppmärksamheten till oklarheten om hur ett rödgrönt alternativ egentligen ser ut. Indirekt ska då allianspartierna framstå som ett tryggare och stabilare alternativ. Det är på sätt och vis begripligt att Löfvens enda svar på detta var den orimliga beskyllningen om samverkan med SD.
Oklarheten lär bestå. Jonas Sjöstedt säger att Vänsterpartiet kommer att stödja Löfven som regeringsbildare men rösta på sitt eget alternativ i budvoteringen. Sannolikt stöder han ändå Löfvens budget i nästa steg. Längre kommer man inte just nu.
Men en valrörelse som hängs upp på frågor av detta slag blir skäligen ointressant. Valkampanjer ska ändå handla om värderingar och idéer, förslag och motförslag. Vill partierna motivera sina sympatisörer så måste de börja tala politik.