Men naivitet på en del håll betyder inte att återvändande IS-terrorister ska vänta sig någon överslätande attityd från svenska myndigheter. Det handlar om personer som frivilligt anslutit sig till en organisation som i blodtörst och hänsynslöshet kan jämföras med SS under nazismen.
Det finns ingen anledning för det svenska samhället att aktivt uppmuntra dem att återvända – ju färre våldsbenägna personer som finns inom Sveriges gränser ju bättre. Och vi bör minnas, som Bawar Ismail skriver på ledarsidan i Gefle Dagblad, att det i Sverige finns många flyktingar och invandrare som tillhör just de grupper som IS attackerat – kurder, kristna, shiamuslimer och andra.
Men för dem som söker sig hit gäller nu som tidigare att varje brottsmisstanke ska utredas och, om brott kan styrkas, leda till åtal, dom och straff. Att resa från Sverige för att begå terrorhandlingar eller utbildas i terrorism är förbjudet. Däremot kan det i varje enskilt fall vara svårt att leda brottslighet av det slaget i bevis.
Nästa fråga är vad som händer när ett eventuellt straff är avtjänat, eller när en person som anslutit sig till IS aktivt vill hoppa av. Det är, i princip, samma slags situation som när någon medlem i exempelvis en nazistisk våldsgrupp i Sverige eller ett kriminellt MC-gäng kommer till insikt om sina felsteg och efter avtjänat straff vill lämna det hela bakom sig.
I sådana situationer är det rimligt att erbjuda stödinsatser av olika slag – för personer som avtjänat ett straff eller som inte kan bindas till något brott. Det handlar inte om att ersätta rättsliga påföljder med några omotiverade silkesvantar, utan om att försöka rehabilitera personer som spårat ur – för att samhället i övrigt ska kunna bli en smula säkrare.
När IS skräckvälde nu kanske bryter samman i Irak och Syrien så måste nästa mål vara att göra vad som kan göras för att skydda vårt eget land och andra länder från fortsatt terror.
Håkan Holmberg