Förändringarna till det bättre i Burma de senaste åren är stora och obestridliga. Press och andra medier kan arbeta någorlunda fritt. Organisationer och partier kan bildas. Den självklara oppositionsledaren, Aung San Suu Kyi, och hennes parti NLD får ställa upp i valet. Ekonomin har öppnats och intresset från EU och USA är stort.
Men Burma har alltjämt en författning som ger militären rätt att utse en fjärdedel av platserna i parlamentet. Det räcker för att blockera varje författningsändring.
Försvarsledningen, som inte står under någon demokratisk kontroll, har rätt att tillsätta de ministerposter som ger kontroll över domstolarna och viktiga delar av statsförvaltningen. En bisarr speciallagstiftning förhindrar att Aung San Suu Kyi blir president (hon har barn som är utländska medborgare).
I en rad av landets provinser har valet ställts in, med hänvisning till striderna mellan armén och olika gerillagrupper. Det verkliga skälet är förstås att i dessa delar av landet skulle militärens parti, USDP, inte få många mandat. Därtill kommer en utbredd intolerans och grova förföljelser av stora minoritetsgrupper – en trafik som också NLD dragits in igenom att stryka alla muslimer från sina kandidatlistor.
Mängder av valobservatörer finns på plats i Burma och militären vill förmodligen att det ska se ut som om valet i stora drag går rätt till. Men kommer militären att finna sig i den storseger för oppositionen som alla förhandsbedömningar tyder på? Slår man spelet över ända, eller ser man till att regissera rösträkningen så att parlamentet får en lämplig sammansättning?
Om valet går rätt till och oppositionen får en sådan styrka att den kan bilda regering – ledd av någon annan än Aung San Suu Kyi – så kan demokratiseringen och öppningen mot omvärlden fortsätta. Eller blir resultatet ett dödläge där inga nya reformer kan drivas fram? I så fall kan de senaste årens landvinningar snabbt gå förlorade.
Ledare UNT