Ett uttryck för detta är den utlovade folkomröstningen om det brittiska EU-medlemskapet. Men löftet om en folkomröstning senast 2017 var naturligtvis ett spel med mycket höga insatser.
Cameron själv vill ha kvar Storbritannien i EU. Men om han förlorar folkomröstningen så riskerar han att samtidigt spela bort också unionen mellan England och Skottland. Den skotska nationalismen är inte EU-fientlig. Vinner nej-sidan en folkomröstning om EU så lär frågan om självständighet för Skottland åter komma upp på dagordningen.
Men den oväntade valsegern, med egen majoritet för de konservativa, kan ha gett Cameron en möjlighet att vända situationen till sin fördel. Hans ställning inom det egna partiet är rimligtvis betydligt starkare nu än någon gång tidigare. Och hans möjlighet att pressa fram någon form av eftergifter av övriga EU-länder bör också ha blivit betydligt bättre.
Cameron skulle alltså kunna utnyttja medvinden till att dels få till stånd någon form av nya villkor för Storbritanniens medlemskap i unionen, dels utlysa en folkomröstning tidigare än vad många väntat sig och vinna majoritet för de nya villkoren.
Därmed skulle också frågan om Skottlands framtid i unionen med England kunna avföras för överskådlig framtid.
Ett nytt EU-fördrag är politiskt otänkbart. Men det kan inte vara omöjligt att med hänvisning till finanskrisen motivera någon form av preciseringar av relationerna mellan unionens medlemmar – och mellan euroländerna och de EU-länder som inte har euro som valuta. Kanske finns den öppning som Cameron behöver just här.
Men det förutsätter att övriga EU-länder är beredda att sträcka sig längre än tidigare för att få britterna kvar. Det bör de också göra. Europaprojektets trovärdighet och dragningskraft försvagas allvarligt om ett stort land lämnar. Och den försvagning av den brittiska ekonomin som är ofrånkomlig om landet isolerar sig från Europa kommer att kännas också på kontinenten.